mittialltihop mitt i livet.

den här damen bokstavligen studsade upp ur sängen när väckarklockan ringde fem över fem imorse. Det ni! Det kunde ingen tro för en sisådär tre månader sedan, att det ens skulle finnas en anledning att gå upp, än mindre att studsa ur sängen. Och för sex månader sedan, då trodde vi inte ens att den här damen skulle orka någonting igen, klara av någonting igen, få ordning på livet igen, ens leva igen. Nåja, ni trodde, men jag gjorde det inte. Inte till 100 %.

och nu är jag där. mitt i livet, igen. hur det gick till? jag vet inte, jag har slutat ställa frågor som inte kräver svar. jag har slutat ifrågasätta livet som vore det något negativt. jag har slutat att värdera saker och ting eftersom jag vet med säkerhet att jag tycker om det mesta som har med livet att göra. det är när förutsättningarna ändras som livet blir svårt att hantera. då blir det, nästan automatiskt, ganska mörkt. men det är som med vintern när man längtar efter solen och våren och känner att den är hur långt bort som helst. och sedan är man där. i solskenet. på en bänk i en park. med solbrillorna. och värmen känns in under huden igen.

det kommer vi inte ifrån. att det går ner ibland, för att kunna gå upp igen. som en påminnelse om att vad som helst kan hända när som helst. som ett litet komihåg för att uppskatta livet och allt som går att le och skratta åt igen.

det är mycket tankar här ikväll. hela dagen har varit full. jag får inte ordning på mina tankar, och kanske är det inte meningen heller mitt i allt plugg och jobb. men känslorna, dom skulle jag vilja ha på plats, för när dom är till höger och vänster som nu, då känns det ibland som att jag ska gå sönder.

efter en biltur till lund, lite luft, världens bästa sällskap, vitlöksbröd till middag och lökringar till efterrätt så känns det ganska okej igen. tills jag börjar tänka igen. känna efter. jag måste sluta känna efter, i alla fall för ett tag. det är för mycket som känns.

uppgiften som ska lämnas in idag är nästan klar. nästannästan. - och jag tycker att jag förtjänar en lång varm dusch.

brick by brick

en ny kompis!

jag ska jobba 29 timmar i helgen minsann. och det paper som ska in på högskolan imorgon måste därför bli klart idag. om jag har tid att uppdatera min blogg egentligen?

verkligen inte.

men jag vill tala om att jag har inte ett enda bekymmer i hela världen som är större än detta.
om hjärnan fungerar likadant när saker är bra som när dom är dåliga borde den alltså dra slutsatsen att eftersom det inte finns något bekymmer, inget problem, då är allt bra. då ska man le och vara glad. skratta, tills det gör ont i magen.

en vacker dag ska jag tacka honom för att han - inte som andra tidigare, hållt mej ovanför ytan - utan för att han gett mej en väg ur allt som går att drunkna i.

en god jul.

Det är väldigt underhållande att sitta i timmar och titta på en hund och en katt som försöker bekanta sej med varandra och bli kompisar.


Allt ordnar sej. Det är ett som är säkert.

Jag har knappt alls ont i magen mer.
Jag har inte behövt vara på sjukhuset på länge nu.
Jag har hittat rutiner som får mej att må bra.
Jag är på plats i en lägenhet med katt och hund och kanin och sambo (kombo?).
Jag har jobb och tillochmed två i januari.
Jag ska läsa en fortsättningskurs på handikapp- och rehabiliteringskursen jag läst på distans under ett år.


Jag behöver inte oroa mej - det har han gjort klart.


Och då gör jag inte det mer.
Vet ni hur skönt det är? Att få vila?


Jag vill önska en väldigt god jul till alla er, ni som läser här, ni som kommenterar, ni som bryr sej.
Det är ni som hållt mej ovanför ytan de gånger jag varit på väg att drunkna i allt vad ångest, sjukdom och smärta heter. Jag bryr mej också väldigt mycket om er, och för mej spelar ni en större roll än ni kan ana.


God Jul!

ketchup

Herreguuuuud! Sa jag att jag fått jobb? Sa jag det?

Och hur i hela fridens namn kunde jag låta bli att säga det? Hur kunde jag glömma tala om något jag väntat på i månader?

På tisdag är det introduktion. På det ena jobbet, ska tilläggas. På det andra är det på torsdag. Jodå, jag fick två! Och dom ringde från 7 jobb bara i måndags! Men två ska jag fixa alltså, det ena är som tur är bara ett uppdrag på två veckor i januari så det går att kombinera. Jösses vad allt går bra plötsligt!

Ketchup-effekt, mina damer och herrar.

vilken dag!

inte undra på att jag är trött nu.

julkorten är skrivna, lägenhetskontraktet skrivs imorgon, vindsutrymmet fixat så allt ska få plats, golvet är fullt på alla håll med flyttkartonger, skolådor, kläder och skit, (hur mycket grejer kan man samla på sej, egentligen? jag ska ju inte ens ha med hälften..?)

och Hemlis har somnat. Han packade ju klart sitt redan i förmiddags.. och bara väntade på flytten så vi kan leka apport med bollen i nästa hem också.

ett litet troll.

Jag verkligen älskar det Johanna Frändén skrev på Aftonbladet efter El Clásico;

- Matchen hade inte börjat när Bernabéustadion exploderade i en glädjescen med en fråga på allas läppar: "Är det här på riktigt, vad är det som har hänt?' Nittio minuter senare klev Barcelona av planen med ett svar till resten av världen: 'Ett litet olycksfall i arbetet bara, allt är som vanligt." -

Så var det med det. Igen.

Så fort jag har pengar ska jag resa till Barcelona igen, jag saknar dej något fruktansvärt ibland. Jag var en helt annan människa hos dej och jag saknar den människan också. Jag saknar alltihop.
och samtidigt trivs jag som fisken i vattnet i livet precis just nu.



Jag var hos frisören idag, ganska nyss. Mamma sponsrade. Kanske tyckte hon att mitt hår var slitet.. Det var det. Men, det är lyx att gå till frisören när man inte har några pengar, ska ni veta. Jag njöt varje sekund. Och jag kom därifrån nöjd.

Tills mamma fick se - "oj du ser ut som ett litet troll..."





Vad säger ni?

Nåja, så illa var det inte, för ordet "skitsnyggt" var med i samma mening lite senare. Det tar jag till mej. Att jag är ett skitsnyggt troll. Jag visste inte ens att sådana fanns.

idioti - dumhet - kärlek

Det finns ingenting i världen som får min mage att göra så ont som spänningen inför vissa fotbollsmatcher.

Jag älskar det.

El Clásico, mina damer och herrar, har precis slutat
- och jag kan äntligen andas igen.

Anna-dagen

det verkar bara vara jag i min krets som ser julkalendern varje morgon - men det hör liksom till

och det är väl märkligt, att det kvittar att jag går upp sedan halv 8 för att börja dagen, för även de dagar när jag ska vara iväg vid elva blir jag sen.

jag är alltid sen.

men! jag ska flytta så fort jag fått en bekräftelse med posten, och jag ser fram emot det. Hemlis däremot, han är mest orolig.

Igår hängde sej hela telefonen, förresten. jag försökte allt jag kunde tills jag blev tvungen att återställa hela telefonen.. Det slutade såklart med att allt på mobilen försvann, det är liksom poängen. Som tur är hade jag sparat mina foto på datorn också.. Men kontakterna hade jag inte synkroniserat, så dom är borta. Puts väck. Av 20 viktiga nummer har jag nu 3, för att dom 3 personerna redan hört av sej. Alla andra får gärna göra likadant - annars är risken mycket mycket stor att vi inte hörs igen. och jag vet att ni skulle sakna mina sms då och då, mina samtal ibland och framförallt känslan av att jag finns där någonstans.

detta är vad jag skulle kalla en slagen hjälte. båda två.
min lussesnigel som jag gjorde hos Rebecka förra veckan. Söt är den.
Den här finfina herren umgicks jag med hela dagen igår, han går numera under namnet Artur.

När det var storm här för någon vecka sedan så byggde Hemlis ett skyddsrum.

Märkligt att man kan ha ett hundratal bilder på sin telefon och glömma bort det. Men sitt nu inte där och läs, skicka mej ett sms med ditt nummer! (0737666842)

Och - detta är inte för att jag underskattar din intelligens - mest för att jag vet hur det är att glömma saker - glöm inte skriva ditt namn..

en fin dag.

När man för en gångs skull loggar in på sin blogg, och ser i statistiken att hela 18 personer redan varit här inne när klockan bara är 9 på morgonen, det känns ganska fint. Kanske har ni också varit vakna sedan julkalendern imorse?

Om 40 minuter ska jag hoppa på bussen för att åka till älskade Therése. Bara så att ni vet, detta kommer bli en bra dag. En fin dag. En sådan där dag som man minns och värdesätter.

Det är en gubbe uppe på hustaket på andra sidan gatan.

Idag och imorgon visar jag min lägenhet för lite folk som är intresserade av att hyra den. Papperna måste bli klara innan fredag nämligen. Stress? Lite grann... Plus att jag försöker göra slutarbetet i distanskursen jag läser, och en tenta som släpar efter och några uppdrag i den andra kursen. Jag kommer gå in i väggen snart, jag känner det. Men om man är beredd och tar på knäskydd, hjälm, skyddskläder i allmänhet och framförallt stänger in hjärta och känslor i ett skåp - då kanske man klarar sej undan?

Jag klarar mej kanske inte undan, men jag klarar mej. Så mycket vet jag.
Det gör bara lite väl ont i magen nu, lite onödigt ont. Jag måste skärpa mej.

.

Grattis på namnsdagen, älskade morfar.

picket unt packet

Nu är det såhär att vi ska flytta. Den här lägenheten hyrs ut i andrahand och Hemlis och August och jag, vi ska bosätta oss i en annan lägenhet. I den andra lägenheten befinner sej redan en man och en hund. En hund som Hemlis hälsat på en gång. Hemlis var rädd, om hunden rörde sig snabbt eller tittade åt hans håll. Men! Så fort hunden vände ryggen till och gick iväg, då var det en som följde efter nyfiket. Jag drar slutsatsen att han inte är så himla jätterädd..
August klarar sej undan mest för att han bor i en bur. Han blev rädd ändå, men hunden kommer ju inte åt honom.

Vi flyttar innan jul är det tänkt. Alldeles snart. Vi bryr oss inte om julpynt och sånt det här året. Jag har mina snöglober - har jag berättat om alla dom? - jag verkligen älskar min samling och jag önskar mej ingenting annat i julklapp än fler snöglober - och dom tar jag med mej. Allt annat känns lite onödigt när man mitt i allt ska ta sitt pick och pack och låta det ligga ett tag i flyttkartonger. Mycket av mina grejer ska bara rakt upp på vinden.

Detta var bara lite information. Om vad som händer i mitt liv. Om en bråkdel av allt som händer. Det händer hur mycket som helst. Det är mycket nu. Jag hinner som vanligt inte med och blir förvirrad, men jag gillar den där förvirringen på något sätt. Innan jul ska vi också hinna med en hel julbakshelg, Les Miserable, två tentor, återbesök hos psykologen, en glöggmysdag, en del träning, julkortsskrivning, och helst ska jag få en del jobb också.
Sa jag att det var mycket nu? Jag menade det.

adventsfaktum

jag ska bara be att få tala om att sånt trams som alla tycks hålla på med idag - att skriva "advents-" före alla aktiviterer för att få det att låta mysigare (adventsfika, adventsmys, adventspromenad, gud vet hur många adventsaktiviteter det finns plötsligt..) - sånt håller inte jag på med.

det var bara det.

jag har inte heller tagit ner en enda adventsgrej från vinden och jag vägrar. till saken hör att där nog bara finns en eller två grejer ändå. ungefär så jätteintresserad är jag.

sjukhusets nötskal

det var alltså såhär att jag skulle ringa kirurgmottagningen idag för att få et nytt recept innan helgen... så det gjorde jag.

jag fick inget svar på varför jag inte fått något svar på mina två receptförnyelser via minavårdkontakter (som är så himla bra att sköta sina ärenden genom när det faktiskt fungerar). till saken hör att min första receptförnyelse skickade jag in där den 11:e november. det är ju bara ett par dagar sedan.... man ska få svar inom 5 dagar. det är ju logiskt.

svaret blev, som vanligt!, "det har inte jag hand om"
det är många på sjukhuset som inte har ansvar när man ställer frågor, det vill jag lova.

hon skulle i alla fall försöka ordna ett recept idag. när hon frågade om jag klarade mej över helgen sa jag nej och fick då höra att jag "skulle tänkt på det tidigare" och att "du kunde ju ringt tidigare".

ja, det kunde jag. jag kunde förstått redan från början att sjukhusets system inte skulle fungera, och så kunde jag ringt innan jag ens öppnade den sista förpackningen medicin. jag kunde insett redan från början att hur jag än gör så är det ju såklart mitt eget fel oavsett.

det är bäst att komma ihåg detdär.

en dag med en vän.

det är en månad till julafton och jag hänger som vanligt inte med.

men, idag har vi bakat pepparkakor hela dagen - jag och rebecka.
det blev en hel liten by av hus och skyskrapor och indiantält och gubbar och bilar och allt annat man kan tänka sej hitta i en stad gjord av pepparkaksdeg.
mycket vackert om jag får säga det själv. och det får jag ju. det är hela grejen.

nästa vecka ska vi ge oss på lussebullarna. vem vet, det kanske blir en hel värld av lussebullsdeg - kreativiteten flödar uppenbarligen.

vi är ett bra team, som alltid.

ett val.

vem av er läser från Belgien? nyfiken är mitt andranamn, vet ni. visste ni det?


jag ska be att få tala om att när jag inte skriver, då är det oftast bara bra det mesta - då kan jag ta tag i allt jag behöver få gjort, då har jag lust att göra annat, ja ni vet. sådär som man gör. när livet bara flyter på.

idag hamnade jag i en bil och vi i växjö
och jag kände hela dagen att jag lever, utan att ens ha tid att känna efter
utan att ens tänka en enda tanke

jag ligger mitt i funderingarna kring att flytta in hos någon och att säga upp lägenheten alternativt hyra ut den i andrahand. jag har dessutom sökt jobb långt upp i landet och kommer med all säkerhet att flytta om jag får det.

nåja. det är en bra bit dit.

jag har två val nu, jag kan välja att tänka tillbaka, att tänka på honom och all saknad och fastna där och gråta en skvätt. det skulle inte skada, men det skulle heller inte leda någonstans. val nummer två är att bara fortsätta leva som vore det helt självklart att livet faktiskt går vidare och kan kännas bra igen.

men ser ni, jag har ett val nu, det har kommit till en punkt där jag inte andas saknad, där jag inte äter tomhet och där jag inte vaknar med kroppen full av ensamhetsångest

jag har ett val nu - och jag är inte så dum som jag ser ut.
jag har hittat tillbaka till mitt leende.

jag älskar dig.

jag slängde hans tandborste igår. det kändes inget särskilt, konstigt nog.
jag har lyckats få ordning på livet igen, själv. och det har inte heller känts något särskilt när sorgen väl gick över.
det var lika bra.

nu då?

ja.. jag fick ett sms idag - med orden "jag älskar dig". det kändes.

och nu gör det ont igen.

svammel.

jag tittar bara in för att säga att det är som vanligt - att det går upp och ner och att ni inte ska reagera så värst på de dagar jag skriver att jag gråter konstant. det är som det brukar, "it gets worse before better", jag tar ut all sorg under ett par dagar - och bara två dagar senare är jag så lättad att jag svävar runt och bara mår. det är sådan jag är. förbannat tung vissa dagar, men bara och endast för att kunna lysa och le på riktigt alla andra.


jag log ärligt i onsdags när jag lunchade med min älskade far. jag log inombords när jag fick sms i samma veva, även om det också gjorde ont. jag log för att jag kände mej stark. jag log ärligt också när jag var på bio den kvällen. torsdagen log jag hela dagen, inuti och utanpå eftersom jag fick spendera den med min älskade therese och hennes minidotter. den kvällen hamnade jag sedan hos martin och såg film, jag log då också. och igår log jag när jag tränade, när jag pratade med thomas som alltid, när solen sken, när jag städade (för att glömma att jag borde plugga) och när jag åkte buss.


det är små saker som blir stora. för att man lär sej att se dem. för att man lär sej i mörkret att urskilja allt, även det minsta lilla, som är ljust.

plötsligt blir ljuset det enda viktiga, det enda som är möjligt att se, det enda alternativet.


vad dettahär beror på?
jag har ingen aning. jag ifrågasätter inte längre vem jag är och jag umgås inte heller längre med personer som gör det. ni tar ifrån mej den jag är.
det beror kanske på visat intresse från annat håll. uppskattning, ni vet. bekräftelse. vi behöver ju sånt, av någon anledning. det blir alltid lättare då. hela livet blir liksom lättare att hantera om någon bara bekräftar att man faktiskt lever.


och jag lever. de dagar när jag gråter, de dagar när jag ler, de dagar när jag ligger still och alla de dagar när jag är i rörelse. hela jävla tiden lever jag - och oavsett humör så är jag förbannat glad över det. det är det som är själva grejen, att jag är glad även när jag är ledsen. och dagarna som är fulla med tårar är inte jobbiga, som ni tycks tro, de är inte onödiga, som ni säger - de är helt nödvändiga.
de är en förutsättning för att livet ska kunna bli bättre och bättre.

sömnsvårigheter

Jag vet inte vad det är som gör att man älskar att ligga vaken en hel natt och lyssna på någons andetag - om det är kärlek, eller bara dumhet.


Jag vet däremot att det vore bättre att hitta någon som man faktiskt kan sova gott bredvid.

så ligger det till.

det är så mycket sorg här att jag grät hela dagen igår - jo, konstant, faktiskt.
det är så mycket sorg här att jag grät halva dagen idag också.

så mycket är det. förstår ni då?
när jag säger att jag sover oroligt, att jag vaknar tidigt tidigt och att jag direkt drabbas av sorgen och ångesten över den, och får svårt att andas, och tårarna börjar rinna med ens - förstår ni då?

förstår ni om jag försöker förklara att varje steg jag tar känns fel, att varje andetag jag samlar kraft till känns meningslöst, att varje sekund mina ögon är öppna är slöseri med tid?

jag vet var jag vill vara - och jag kan aldrig igen vara där.

det är klart att det gör ont. och - jag har varit med om mycket svårt, jag vet, men - rent känslomässigt är detta något av det svåraste någonsin.


____________________________________________________________________________________


hur blev jag den jag är?

hur blev jag så fin, hur blev jag så energisk, hur blev jag så rastlös?
hur blev jag så rädd, hur blev jag så utsatt, hur blev jag så ledsen?

hur blev jag min sjukdom, hur blev jag mina operationer, hur blev jag min utbildning, hur blev jag mina erfarenheter?

hur blev jag, egentligen?
och hur blev livet?

spelar det egentligen någon roll att tänka på det? det är som det är. det är inte alltid möjligt att göra någonting åt det.

livet liksom bara blir. mest handlar det bara om tillfälligheter.

det är dags för mej att gå - ifrån mycket.

jag ska sakna dej imorgon.

sådär ja. damen har tagit ytterligare ett beslut som gör ont. men det är för att det ska göra mindre ont sen.
det är alltså inte bara pga dumhet.

jag har pratat så länge om att jag vill ha en förändring i mitt liv för att jag inte har trivts med det som varit. jag är äntligen på väg dit nu. jag öppnar dörrar som jag tidigare inte vågat ta i, eller ens gå i närheten av. jag stänger fönster, som varit öppna mest i brist på annat och just därför bara har stått och slagit. vet ni hur irriterande det är med fönster som står och slår? och det drar. något så fruktansvärt. till slut blir det bara kallt.
det ska bli värme här nu. jag rensar ut sådant som gör mej illa, sådant som gör mej ledsen, sådant jag inte trivs med.
det är steg nummer ett. innan jag kan fylla tomheten med något som istället gör mej glad så måste jag släppa taget.

jag skulle vilja välja att ta tag i saknaden och sorgen och ensamheten imorgon - jag har saker att göra idag - men det är just det, att dom istället tar tag i mej

innan jag satte mej på bussen idag tänkte jag att jag skulle skriva av mej på den. jag gör ofta det, för att rensa. för att få tankarna på plats. men jag satt där på bussen och bara stirrade ut, utan att se någonting alls, jag var som förlamad och glömde nästan hoppa av när jag var framme. jag är här, men det verkar och känns som att jag inte är det.

jag behöver verkligen en vän att prata med. jag reder inte ut det här.

mitt huvud romantiserar alltihop. som om jag förlorat något som var fruktansvärt bra.

vi vet allihop att så inte är fallet. (visst?)

och så dessa sms, för att det ska kännas bättre - "du är värd bättre fröken." och "du borde inte vara ledsen, du borde visa ditt vackra leende mer." - de får mej bara att börja gråta. för att mitt eget ärliga leende är det jag saknar mest av allt.

note to self

note to self och ett stort jävla komihåg;

det är okej att vara arg när någon gör en ledsen. bara därför. det har man rätt till.

man har också rätt till att då välja att inte vilja se den personen igen. jag gör det nu. jag vet att om jag ser honom så kan jag inte vara arg, det har varit så varje gång. så jag har svalt det gång på gång. jag har hållt det inom mej. och nu finns det för mycket ilska inuti. nu finns det snart inga gränser. och egentligen bottnar alltihop i att du gör mej ledsen och sårar mej igen och igen. och igen.

du får inte göra mej såhär ledsen. det bara är så.

jag måste tänka mer på mej själv än på dej. det är mej själv jag måste ta hand om. det är jag som är viktigast att vara ärlig mot. det är bara mina egna känslor jag måste bära på. mina egna tankar. och när jag väl inser och märker att du får mej att må dåligt, då är valet inte lika svårt.

fast det är klart att det gör ont. det gör ont att leva. och det ska det göra, sägs det. det ska kännas att man lever.

en seg start.

Jag kommer inte alls igång idag. Så ni vet.
Förvänta er inga stordåd av den här dagen. Och ändå, förvänta er precis vad ni vill. Det är ni som får bära besvikelsen eller förvåningen.

Jag tänker på Anette hela tiden. Det sägs att det kommer något bra ur allt dåligt, men jag har lite svårt att se det? Det sägs att efter regn kommer solsken, men herregud, det är vinter. Det sägs också att tiden läker alla sår, och jag har aldrig hört något så dumt.

Igår var jag duktig hela dagen, från morgon till kväll, jag var inte stilla en sekund. Nu ljög jag. Jag satt relativt stilla de där fyra timmarna som jag pluggade såklart. Jag var också relativt stilla när jag pratade i telefon. Också när jag åt. Men då rör sig ändå käkarna, det gälls. Jag var i alla fall inte stilla när jag tvättade. Inte när jag handlade heller. Inte heller när jag tränade. Det vore konstigt om man kunde träna helt stilla. Men också praktiskt på något sätt.

Som ni märker så är hjärnan inte heller helt på banan idag.

Men, jag har planer - jag ska hälsa på min älskade älskade mormor idag. Hon säger alltid att hon är ensam, och även om jag aldrig kan plocka bort hennes ensamhet efter morfar, sorgen över att ha förlorat honom, så kan jag hälsa på, kramas, prata och få tiden att gå. Om jag får henne att tänka på någonting annat om så bara för en endaste sekund så är det värt det. Och det vet jag att jag lyckas med.

På lördag går vi till kyrkan allihop och tänder ljus för dej, morfar. Även fast vi alla vet att du skulle fnyst och skakat på huvudet, både åt kyrkan och åt att vi aldrig kan sitta still.
Jag vet inte hur många gånger jag hört dej säga "kan du inte bara sitta ner en stund?" till mormor när hon fixade och donade i köket och huset. Hon fortsatte alltid med det hon gjorde. Och så satt vi där med dej, vi pratade lite grann men var ändå ganska tysta. Det var något speciellt med det.

Ikväll blir det bio.

Nu borde det bli plugg, men det kan jag inte lova att det blir. Jag kan lova frukost.

say whatever you want cause I can laugh it of

jag tycker att det är förbannat kul att kunna se vad folk söker efter på google för att komma hit.

mitt magonda gick över igen - efter tre dagar med svårighet att röra mej. jag vet vad det är. det är när jag har ägglossning - då gör det sådär ont i tre dagar. likadant förra månaden. det märks tydligt då att någon har rotat där nere och möblerat om för att få plats med en bäckenreservoar, jajamen. jag ska ringa och höra om det är normalt. när jag blir färdig till det.
jag blir oftast inte färdig alls.

jag har varit på jobbintervju och gjort mitt bästa.

jag har köpt ett par nya otroligt fina skor.

ni vet en sådan kaka som man tycker om att se på, som man vill äta och ha kvar, som man vill spara och kika på när man blir sugen?
jag är inte en sådan kaka.

det är slut på såntdär trams. hur många gånger ska jag behöva säga det?

jag har letat i två veckor efter en halsduk som skulle passa i färgen till min nya underbara vinterjacka, förgäves. men nu, hos mormor, i morfars garderob låg den - i exakt rätt färg. med exakt rätt känsla.
nu är morfar med mej varje gång jag går ut i kylan, och det känns inte lika kallt då.
jag älskar min morfar. jag älskar min nya halsduk.
tilläggas bör att detta är kärlek på helt olika nivåer.

på tal om kärlek och olika nivåer -
det är väl själva fan att du kommer nu och säger att du saknar mej - precis när jag slutat visa intresse och bestämt mej för att lägga dettahär på hyllan - jag gillar inte den här leken.

hittelön?

jag har tappat bort mej igen.

jag vill bara säga det, att jag svävar mitti något jag inte vet vad det är och jag kommer inte ur det.

jag glömde säga att jag älskar dej. jag glömde bort att det är det enda som spelar någon roll. vi sa så mycket annat, men tappade bort det av betydelse bland alla ord.

tilläggas ska att magen har gjort så fruktansvärt ont i två dagar nu att jag blivit förlamad av rädsla och oro. det är alltid samma sak. det är alltid magen. alltid magen.

dilemma

om det är någon som fortfarande tittar in här då och då - sådär som jag gör - så har jag lite saker att berätta

förra veckan började jag alltså skolan. det är jag och nio killar som ska läsa tillsammans till augusti. mycket trevligt. i fredags provade vi kläder som man skulle ha i verkstaden - det räckte att jag kom in där så började dom förtvivlat leta bland de minsta storlekarna och konstaterade tre gånger att jag nog fick ha lite för stora kläder innan dom till slut faktiskt hittade något som passade. kryss i taket. det fanns till och med arbetsskor i storlek 36. vilken tur - man kan alltså arbeta med så små fötter.

en liten parentes vill jag lägga in här, att magen fungerar så otroligt mycket bättre av rutiner, där varje dag ser nästan likadan ut. det gillar jag.

en annan parentes när vi ändå håller på med sådana - en kille frågade mej i veckan om vi skulle gifta oss. jag förstår inte vissa människor, det är bara att konstatera och acceptera. hur tänkte han där? slut parentes. slut på tramset.

nåja. jag ansökte om studiemedel hos csn också, med en känsla av att det skulle bli tjafs och bråk. jag har den relationen med de flesta myndigheter nämligen. jag är inget bra exempel på en människa, jag är för krånglig. jag är van. jag tänkte alltså varje dag att, nu går jag till skolan så länge det går och skulle csn stoppa det så stannar jag då, inte en sekund tidigare. jag tänkte också att jag kunde söka jobb samtidigt och kanske skippa utbildningen om jag skulle få jobb.

men för bara två dagar sedan kom beskedet att jag beviljades studiemedel - utan en enda kommentar om den där uppsatsen som inte är klar sedan högskolstudierna. lättnad, alltså.

so far, so good. skulle man kunna säga. men det gör jag inte. för vad hände då idag? dom ringer från ett av de jobben jag sökte för någon månad sedan och frågar om jag fortfarande är intresserad. tilläggas bör att just detta jobbet var ett av de mest intressanta och något jag verkligen vill göra. med rätt arbetstider om man tänker på magen (dagtid och 75%), rätt placering när det gäller att ta sej dit (en buss hemifrån, framme utanför 30 minuter senare) - ja, ett jobb jag verkligen verkligen vill ha alltså. vad gör man?

jag gillar inte ödet. jag gillar inte att när saker löser sej, då löser sej allt och så slutar det med att man står mitt i ett dilemma. varenda gång.

jag har inte minsta lilla aning om hur jag ska ta mej ur det här och känna att det blir rätt. hjälp?

-

hur många gånger ska jag hålla mina högsta drömmar ifrån mej för att slippa att de försvinner?

hej, jag heter anna, men ni kan kalla mej bromsklossen.

översvämning.

ni känner ju mej vid det här laget. ni vet ju att jag skriver mest om sådant som känns tungt att bära på. sådant som måste läggas någon annanstans än inuti, för att jag sedan ska kunna gå runt och vara mitt lite lättare, gladare jag. det vet vi ju. allihop. men det händer också vissa dagar att glädjen blir för stor för att bära själv. att kärleken svämmar över. idag är en sådan dag. det blir lätt så när man får spendera tid med sin bästa vän och dessutom, som på köpet, har fått ytterligare en bästis, i miniformat, som om det fanns två av henne plötsligt.

ibland undrar jag om jag verkligen förtjänar de vänner som finns kvar - och samtidigt vet jag att jag gör det. jag vet att dom finns kvar för att dom vill det, för att jag är jag och för att vi trivs ihop. det kan låta hemskt, men när jag tänker på alla jag förlorat längs vägen så gör det inte ens ont längre - en vänskap ska klara alla vägar - när jag inser att de bästa någonsin är de som är kvar.

om ni bara visste hur mycket det betyder för mej.

har du valt en väg att gå, och ett mål att sikta på?

jag kom in på utbildningen jag sökte för ett par månader sedan, jag var reserv men fick veta igår att jag faktiskt får börja där om jag vill. på måndag. stress? oro? nervositet? tankar om att inte klara av det? idéer om ännu ett misslyckande pga sjukdom, trötthet, handikapp? självklart. det är så min hjärna fungerar. det är jag.

men, också en glädje större än något, också en längtan efter ett nytt och annorlunda liv, en ny start, också en tanke på att jag en dag kan känna att jag är någon och ha hittat rätt. det förutsätter väl att man fortsätter prova allt man får möjlighet till? det är så mina drömmar fungerar. det är jag.

alltihop är jag. tyvärr är det jag och hösten just nu - och vi har aldrig riktigt gått ihop. men vi finns och vi lever och vi andas, och ingeningeningen varken kräver eller förväntar sej någonting annat - och just därför är det helt okej, trots allt.

men om hösten händer också allt inuti på ett annat sätt, det är tid för eftertanke, det vet ju vem som helst. jag har tänkt mycket på vad jag är i och vad jag faktiskt förtjänar. inte för att jag är bättre än någon annan, utan för att jag är människa, bara. det räcker. och blir över. jag förtjänar att bli älskad för att jag är jag. jag förtjänar att vara med någon som gör mej glad - och jag förtjänar att se att jag också gör någon glad. därför kan jag nu ha pajat alltihop med världens finaste människa - för att jag började ifrågasätta kärleken som jag inte såg. som svar fick jag nämligen att den kanske ändå inte fanns där. men något fanns det. klen tröst.
och jag är inte en sådan som nöjer mej. jag är en sådan som går när det inte passar. (jo.) jag är en sådan som hellre vänder mej bort när mina drömmar inte stämmer överens med det som händer nu. jag är en sådan som tror på mina drömmar och tror att, varje gång drömmarna känns fel eller omöjliga, då är jag på fel ställe eller i fel sällskap. då är jag med fel person.

punkt, alltså.
fast jag är en sådan som inte vill sätta punkt. jag är en sådan som vill använda mej av komma-tecken efter komma-tecken efter komma-tecken efter komma-tecken, för att inse att allt hänger ihop och aldrig egentligen tar slut

jag är mörkrädd, men mer rädd för mitt eget hjärta som alltid vill för mycket och aldrig riktigt lyckas hantera det.

undersköterska, ja. fritidsvetare, ja. fastighetstekniker - jag ser också att mönstret har ändrats. men herregud, det har ju hela livet gjort.
mina behov. förutsättningarna.

jag tror jag behöver det här. jag behöver något nytt.

jag svamlar, jag ber om ursäkt - nej, det gör jag inte, jag måste sluta be om ursäkt för saker jag gör, saker som gör mej till mej - jag ber inte om ursäkt, jag slutar bara

för en stund.

...

jag är trött. hela tiden. jag är trött när jag vaknar efter tio timmars sömn, jag är trött hela dagen och jag är trött när jag går och lägger mej på kvällen.

så är det. och jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna jobba, plugga eller göra någonting annat vettigt igen med denna tröttheten. jag känner redan nu att meningslösheten är nära inpå.

jag försökte känna efter ett tag förut, vad som egentligen känns, men det är ingenting. ingenting känns just nu. ingenting. det rinner tårar på mina kinder när jag tänker på morfar, men jag känner mej inte ledsen. jag skrattade lite igår när jag pratade med en vän, men jag kände mej inte glad och tyckte heller inte att det var så särskilt roligt. jag tänker på saker jag kan göra och som jag borde och vill, men jag känner aldrig för det.

känslorna är borta, verkar det som. saknade - troligen döda.

och idag, som om tröttheten inte vore nog - då finns det inget satans vatten i lägenheten. pga en vattenläcka. jag har inte kunnat dricka te som jag alltid gör på morgonen, dagen är alltså redan förstörd. det förstår ju vem som helst. att dom sedan har satt upp en vattengrej tre kvarter bort skiter jag fullständigt i eftersom att jag varken orkar gå dit eller ens kan fixa frillan utan vatten.
plus att dagens plan att ligga i soffan hela dagen sket sej - eftersom att jag inte har någon toalett att använda.. finns det där borta vid vattenpumpen tro, eller någon tog för givet att man klarar sej utan toalett till "någon gång under eftermiddagen"?
helt plötsligt måste jag ge mej iväg någonstans, och som vanligt vill jag det då ännu mindre.

jag är trött. på allt.

imorgon.

kan sorgen ta över hela ens kropp?
sätta sej i tarmarna, krypa ner i buken, ta sej in i lungorna, smyga sej in bakom ryggen, smälta ut i fingrarna, lägga sej bakom knäna och värka vid minsta rörelse?

ja, det ser så ut.
sedan i fredags har det varit så. imorgon är det begravning. jag har varit hos min älskade mormor idag och ägnat minst två timmar åt att plocka och sätta ihop blommor i hennes trädgård. blommor som jag ska ha i handen tillsammans med ett brev på väg in i kyrkan som jag sedan ska lämna där. när jag sagt hejdå. men jag ska inte säga hejdå. jag ska inte lämna någonting där.

jag ska gå ut från kyrkan och ta med mej alltihop. sorgen, saknaden, minnena, morfar. han ska vara med mej resten av livet - sen är det inte mer med det. han är fortfarande världens bästa morfar, han är fortfarande den enda morfar jag haft och jag har oavsett aldrig velat byta. jag tar med mej hans envishet, hans bestämdhet och framförallt hans stolthet - eftersom det redan är en del av mej.

återigen;
jag säger inte 'hejdå' morfar, jag säger 'vi ses' - och då kommer vi att göra det.

hundra procent åt andra hållet

jag har inte ens förmåga att ta mej upp ur soffan, för jag har verkligen ingenting att göra eller ta mej för

jag liksom bara väntar

just nu på att tiden ska gå lite grann så att det blir dags att äta frukost innan bodypumpen som jag ska dra mej till klockan tolv

sen är resten av fredagen jobbigt oplanerad och förväntat ensam
jag gillar inte livet när det känns såhär

jag gillar inte känslan av att vara mer ensam när man är ett par - men så känner jag varenda gång
är det därför jag aldrig får ihop ett enda förhållande?

men det kanske är så, att när jag lever till hundra procent - då kommer allt till hundra procent
då finns det dagar när ångesten är hundra procent, och sorgen
det kanske måste vara så för att det ska kunna bli glädje till hundra procent igen

men glädjen får vänta ett tag, det är mörkt och tungt och på måndag är det begravning.
hundra procents avsked och ändå aldrig ett avsked på riktigt - för att jag inte vill

jag kommer inte säga 'hejdå', morfar - jag gör det bara inte, jag säger 'vi ses' och då kommer vi att göra det.

thanks for the memories.

jag vet inte vad som precis hände

men det rinner tårar längs med kinderna och hjärtat slår alldeles för fort efter ett antal för snabba andetag
plötsligt var jag på sjukhuset igen, mitt i all panik och ångest och en känsla av att livet aldrig igen ska bli likadant, rädslan över att nu är det kört, sorgen över att vara jag
det är folk runtomkring som inte förstår, som försöker hjälpa men som omöjligt kan veta hur det känns, som helst vill medicinera bort varenda känsla som tar över min kropp, jag måste ut men jag sitter fast -

och sen insåg jag att jag faktiskt sitter hemma i min soffa med världens sötaste katt sovandes bredvid, och nu ska allt bli som vanligt igen.

something to believe in

vissa saker måste jag lära mej att komma ihåg:

om jag gör någonting till 90 % - då går det förmodligen inte särskilt bra
om jag kämpar utan att se en mening - då går det antagligen bara dåligt
om jag försöker göra sådant jag inte riktigt vet om jag vill - då blir det säkerligen ännu sämre


så nu - jag hänger mej åt livet, återigen. glädjer mej för att jag har det, glädjer mej för allt det jag har.
kärlek till hundra procent, liv till hundra procent.

oavsett vad som går förlorat längs vägen, så kan jag aldrig förlora till hundra procent om jag är här. nu.

back on track - i alla fall känns det så.

love is my drug

Min mage mår inte bra av varken sorg eller oro. Som om det var en nyhet.

Äh. Nu är det såhär, att så länge jag inte kommer ifrån känslan av att faktiskt tycka om honom, så länge jag inte kommer ifrån glädjen han ger mej - då tänker jag inte streta emot mer.

Det är ett beslut och det är bara så.

Punkt.

This conversation's been dead at arrival

"I don't blame you for being you
but you can't blame me for hating it"

så var det med det. vi gick ifrån att vara mittemellan till att vara ett par till att tydligen vara sådana som gömmer det vi vet att den andra inte tycker om. för att det inte tycks värt det att bara sluta med skiten.

så förbannat onödigt. det är det enda jag kan säga, nästan. jag får se så mycket som jag inte vill se, och jag har lovat den här gången att släppa det. en annan betydelsefull människa bad mej lova att lämna dej och allt du håller på med - och jag lovade.
nu finns det inte längre ett alternativ.

det gör ont, det är klart att det gör. men det gör också ont att vara med någon som gör saker som man inte kan acceptera eller tolerera eller ens "leva med". dead end. det ser ju vem som helst.

jag är glad att du hållt mej vid liv det senaste året och lite till - jag är glad att du gjorde mej glad då och höll mej ovanför ytan och jag är tacksam för att du fanns där.
nu gör du mej inte glad längre, situationen har tagit över och situationen får mej att må dåligt. hur mycket jag än trivts i ditt sällskap så spelar det ingen roll när din verklighet ser ut som den gör. för jag kan omöjligt leva i en sådan verklighet. (hur många gånger ska jag säga det för att övertyga mej själv, tro?) hur lång tid ska det ta för mej att ta mej ur det här på riktigt?

vi hörs,
vill jag säga, men det kommer vi inte att göra.

"baby, seasons change but people don't"

och jag behövde något att längta till

stoppa mej ifrån att förstöra allt jag har

jag har för mycket tid och för mycket saker att kunna göra fel
jag har för mycket kärlek inuti och för få människor att slösa den på

jag visste inte att det kunde vara tungt att bära på kärlek

kom och var min

om jag inte kommer ur sysslolösheten snart så går jag under - täcket

jag vill ligga i en hotellsäng bredvid dej och prata om allt mellan himmel och jord
och mina drömmar gör mej mer ledsen än glad

för att du gör allt det där
- med någon annan

jag sa ju att jag inte ville plocka fram mina innersta känslor och viljor och drömmar
det gör bara ont - jag måste hitta ut

jag kommer inte igenom vissa tankar
de är tunga av höst
fyllda av mörker
sammansatta av blåst

sorgen biter sej fast

allt känns fel
ibland är det bara så

du måste fortsätta lyssna
jag måste fortsätta drömma

älskade älskade morfar.

när morfars hjärta slutade slå i förmiddags var jag helt säker på att mitt hjärta också skulle göra det.

men det slår ännu, och pumpar runt all sorg i kroppen tills jag nästan går sönder.
nästan.

brev till morfar igårkväll

morfar, mina tårar tar aldrig slut
det gör ont i mej när vi går ifrån dej
vi kanske aldrig får se dej igen

morfar, vad ska vi göra utan dej?
vem ska skämta och få alla att skratta,
vem ska höra fel och göra så att vi kommer ifrån alla trista samtalsämnen?

när jag sa "hejdå, morfar" idag kändes det extra
- när du svarar "hejdå, Anna" som alltid och lägger till "min favorit"
hur ska jag kunna hålla ihop då?

när vi gick sa du till mormor "det är skönt när du är här", hon blev ledsen och var så trött att hon behövde gå hem lite
"vi ses imorgon", sa hon
"om det blir en morgondag", sa du

jag hoppas på en morgondag med dej, morfar.
men jag vet att det är egoistiskt.
du är färdig, gå när du vill, jag kommer sakna dej lika mycket oavsett.

det är ifrån dej jag fått min envishet, min bestämdhet och min stolthet - och därför älskar jag det alltihop.
för att jag alltid har älskat, och känt igen mej i, min morfar.

det måste sluta kännas först

en vacker dag ska jag berätta för dej hur mycket jag älskade dej just nu
- det måste bara sluta göra såhär ont först.

jag måste sluta älska först.

det måste sluta kännas först.

jag kallar dej fortfarande finast - men jag vet inte om det är sant
jag kallar dej fortfarande bäst - trots att det gör mej till sämst

precis så känns det. du gör mej sämre.
hur säger man till någon man verkligen tycker om att han får en att må dåligt?
och så frågar du varför jag är så tyst.

- vill du gifta dej med mej?

förutsättningarna har ändrats.

jag är världens tyngsta människa idag, vi kan slå vad
jag tar ofta ut glädjen i förskott - när jag vågar
men jag tar också ut sorgen i förskott och gråter ut den innan den är ett faktum

jag vill ha någon att komma hem till
och det är okej att säga vad man vill (kom ihåg kom ihåg glöm inte bort)

jag rensar bort dej
och inser ibland att livet kan bli bra ändå
och inser ibland att det kan bli ensamhet, tomhet, röra och rentav katastrof

ger du mej ett alternativ som innebär att du kan stanna kvar - då väljer jag det, alla gånger

när i livet gjorde jag fel val? och varför blev allt som det blev?

när man ser resten av livet i hans ögon

jag berättade just för min morfar om dej
och han sa att han kunde se i mina ögon hur mycket jag tycker om dej

jag försöker vara ifrån dej men det går inte, det är totalt omöjligt när hjärtat vill krypa närmare och närmare hela tiden
det är helt omöjligt att hålla sej ifrån den människan som sitter framför, när den människan är en som man älskar och vill vara med resten av livet
när man ser resten av sitt liv i hans ögon

och det gör ont - för jag kan inte vara med någon som håller på med sånt som du gör och jag vill inte vara en sådan som ber om saker, jag vill inte vara en sådan som försöker ändra på något
jag vill vara en sådan som älskar som det är bara


morfar slutade äta igår
tio dagar, sa dom, mer eller mindre, och jag förstår inte, jag kan inte ta in det
om tio dagar då?
ingen morfar kvar - och jag gråter, jag gråter hela tiden och kan inte ta mej för någonting alls
som vore jag helt förlamad av sorg, redan

och jag hatarhatarhatar att jag verkar behöva dej
jag hatar att behöva andra människor överhuvudtaget
man kommer liksom aldrig ifrån
att en kram är bättre än ingen kram alls
att sällskap är bättre än att gråta ensam

men det skälvde när du rörde vid mig

Jag gjorde nyss något som jag aldrig tidigare gjort, en matlista för vad jag ska äta i veckan som kommer. Allt för att göra tillvaron mer planerad och meningsfull - och allt för att undvika sådant som jag egentligen gillar - att ta det som det kommer, att göra det man är sugen på just för stunden - för jag har ju ingen lust. Jag hittar den ingenstans. Grejen är att jag inte ens har tillräckligt mycket lust för att ens leta.

Ja, det kanske är sant att lusten försvann med honom, det förvånar mej inte alls. Men i dettahär finns det inget alternativ, det har jag själv också insett. Jag förtjänar bättre än så - mycket bättre. Och jag släpper hellre mina drömmar nu än att behöva vara rädd att de en dag ska trasslas in i någonting som inte går att komma ur.

Att jag sedan saknar honom nära ibland så att det gör ont i hela kroppen och värker - det hör inte hit. Att jag tänker på honom i allt jag gör och önskar att han var där - det är en annan historia. Att jag ser hans finafina leende framför mej ibland och blir ledsen av tanken att han inte ska le mot mej igen - det är bara löjligt, jag vet.

Nu skärper vi oss. Någon måtta får det va!

Jag har börjat träna också, kanske man kan kalla det. Jag startade i torsdags, med en långpromenad i solskenet. Det blev en och en halv timmes promenad, lite jogging och jag hade tydligen hunnit över en mil när jag väl var hemma igen. Lite att ta i kanske. Det är så jag gör. Tills jag spricker. Igår var jag ute två timmar till. Imorgon kväll är det bodypump-test för mej. Jag tror inte att min kropp håller. Jag har haft väldigt (och då menar jag väldigt) ont i buk, nedre delen av ryggen, magen och helajävlabäckenet sedan jag börjat med sånt här trams. Men jag låter inte bli för det. Jag ska bli Hulken igen, det har jag bestämt. Det enda som kan stoppa mej är om kroppen lägger sej ner och totalvägrar, eller kanske vrider sej i smärtor. Men vi är inte där än. Tack och lov.

Imorgon håller vi vår ena tumme, förresten, för jag ska på jobbintervju på förmiddagen. Och när vi väl ändå håller tummen kan vi fortsätta med det, ett tag till, tills jag får veta om jag kommer in på utbildningen eller inte, för jag vill så gärna börja i oktober.

Det är något av det bästa med er, att jag vet att ni gör det - för min skull.

om du rör mig dör jag

Jag älskar dej.


Någonting annat kommer jag aldrig mer att påstå. Men jag kommer heller aldrig påstå att jag tycker om det.

it's easier than telling the truth

Utdrag från Wikipedia;
[...] Det har anförts många anekdoter om att cannabisbruk leder till likgiltighet och oförmåga. Forskare har kommit att kalla letargi bland cannabisbrukare för amotivation. Amotivationssyndrom har kommit att ses som ett av huvudproblemen med cannabis och utgör ett av huvudargumenten för cannabismotståndare. Bland annat fruktar man en apatisk livsinställning, känslomässig utmattning och dåliga resultat i skola och på arbete. Svenska folkhälsoinstitutet gav 1994 ut skriften Haschboken, där det sägs att amotivationsyndrom "är ett tillstånd av avtrubbning och likgiltighet. Haschrökaren lever då i sin egen värld och verkar helt enkelt vara dum. Han har svårt att uttrycka sig och tala med andra, verkar inte riktigt förstå vad som sägs och nästan ingenting fastnar i minnet."


och plötsligt - plötsligt plötsligt - it makes sense. alltihop. Hur man nu säger det på svenska. Plötsligt förstår jag alltihop. Plötsligt är det klart och tydligt och inte det minsta vagt. Inte ens suddigt. Kanske var det bättre när det var lite imma för ögonen ändå, för det här ville jag inte se. Jag ville inte se det då, och jag vill inte se det nu - men nu när jag ändå förstått och sett, då är det dej jag inte vill se. Någonsin igen.

Det gör bara ont, det är bara det.

why can't you leave me tomorrow instead?

"You have lost the good things I loved about you"

det är i alla fall tyvärr så att jag är vid en punkt där jag inte kan förmå mej att ens höra av mej till dej - och kanske är det bara jag själv som vet varför. men jag vet, och det räcker.
det måste vara såhär.
ingenting annat skulle gå att tro på.

man kan inte förändra andra människor.

men, jag mår bra. mina damer och herrar, jag känner mej stark ändå. jag behöver inte en annan person för att må bra - men jag tvivlar inte heller på att jag skulle må ännuännu bättre om jag hade det. det behövs bara inte, inte just nu. det går bra ändå. det går framåt. det bara är.
och jag gillar det.

jag har en hel del att se fram emot, först och främst vill jag veta om jag kommer in på utbildningen eller inte. jag har fjärilar i magen, minsann. jag ska inte döda dom som jag alltid förut gjort. jag tänker för en gångs skull att jag förtjänar att ha dom där.

"So I hold my breath, there's a smile on my face
and my face wasn't made to wait"

good things make me vanish & go.

Om du bara visste hur mycket jag saknar dej.

Skulle det göra någon skillnad?

Efter en sömnlös natt svämmar känslorna över och vill överhuvudtaget inte lugna ner sej, samarbeta eller ens lägga sej för en stund. Efter en tankfull natt är verkligheten mer förvrängd än vanligt, allting är upp och ner och hit och dit, och oavsett hur fokuserat man tittar så är det suddigt alltihop.

Idag är jag två igen. nr 1 och nr 2, för att göra det enkelt. nr 1 är stark, envis, bestämd och vet vad hon vill. hon är dessutom mer än hundra procent säker på att hon klarar precis allt. hon är därför också glad och lätt och positiv och vill mest le och skratta. och varje gång hon känner så så vill hon ha dej med i alltihop. för att hon är helt övertygad om att hon förtjänar att ha det bra, tillsammans med någon som verkligen älskar henne.
nr 2 är lite nere, tung och bekymrad. nr 2 har inte fattat ens hälften av det som hänt än. nr 2 är lite långsam och trög när det gäller bearbetning. nr 2 har dessutom ännu inte förstått att hon är bra, överhuvudtaget - det är nämligen nr 2 som varit helt säker på motsatsen de senaste 8 åren. hon har varit helt övertygad om att hon bara varit till besvär i allt som har med sjukdom att göra, och därför också omöjlig att älska. därför är hon tung, "i vägen", på fel plats och vill pga det inte ha dej i närheten alls. för att du förtjänar bättre än så. för att det skulle vara skönt för dej att slippa.

Vet ni hur svårt det är att vara mittidettahär? Inte svårt som i att inte klara av, inte svårt som i att det inte går att ta sej igenom, inte svårt som i en del annat jag varit i. Svårt som i en ohanterbar förvirring, en obegriplig förståelse och en nästintill osynlig vilja.

Å ena sidan; kärlek som känns mer än någonting annat, ett hjärta som endast och bara säger åt mej att träffa dej igen och vara nära. ingenting annat.
Å andra sidan; ett försök att komma ifrån. pga så mycket annat runtomkring som inte går - och aldrig skulle gå - att leva i. en rädsla i att ha förlorat någonting, en svårighet att vara mej själv.

Jag vill säga att jag älskar dej.
- men jag säger precis tvärtom. jag gör alltid likadant. och jag lär mej aldrig, trots att jag vet.
Jag vill säga att jag älskar dej.
- men det är alltid vid precis samma tidpunkt som jag inser det som jag istället säger hejdå, eller ingenting mer alls.

this is not a good goodbye - didn't I deserve a fair farewell?

the hardest part is over

en liten, men viktig, parentes;
jag fick precis ett mail med frågan om vilka nackdelar jag ser med min bäckenreservoar
- och jag kom inte på någonting alls.

det skulle kanske vara att jag måste svälja tabletter igen? - efter ett års uppehåll med stomin - men har man gjort det i flera flera år är det inte så värst svårt

det skulle kanske vara att jag ibland får ont i nedre delen av magen? men eftersom jag förut hade ont i HELA magen varje dag, så känns det inte så värst jobbigt

det skulle kanske vara att min mage är full av ärr? men jag älskar dom, hur fula dom egentligen än är

Nej, jag vägrar att leta efter nackdelar när jag äntligenäntligenäntligen har det bra vad det gäller magen. för nästan första gången på 8 år kan - och vill - jag se min mage som en del av mej själv igen.

slut parentes.

om du har tålamod med mig.

Jag ljög för hela världen när jag sa att jag var redo.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. För att jag ville att livet skulle ta fart igen. För att jag ville bli mer "vanlig". För att jag så gärna ville bli mer jag igen. För att jag ville det så fort.

Ni säger att vissa saker måste få ta sin tid, men jag vill svara att vissa känslor måste få ta sin plats precis just nu. För att det blir svårare och svårare - och egentligen redan är försent.

Jag har två sugmärken på halsen som jag normalt nog hade kunnat tycka om, och till och med se som vackra.
Men idag finns det inget vackert med det här
idag finns det inget vackert med dej och mej
idag finns det inget oss?

Jag har aldrig varit en person som kan säga hejdå. Det gör saker så svåra ibland - för jag kan aldrig skilja på om det är rädslan för ett hejdå som gör att jag låter bli, eller om det är oviljan att säga hejdå som är sann.

Jag börjar tro att det inte finns så många saker alls som kan räknas till sanna. Allt är en fråga om perspektiv. Hur många sanningar jag än letar upp så finns det alltid människor runtomkring mig som kan plocka isär dom. Hur många sanningar jag än hittar så kan de vinklas, läggas annorlunda, pusslas ihop på nya sätt - tills de inte liknar någonting alls som har med sanning att göra. tills det är lögner alltihop.

Jag vet inte var mitt jag tar vägen när ditt du är i närheten.
Oavsett; jag kan inte göra detta normalt - alls - utan att du vet vissa saker.

Detta går emot allt jag tror på.

Jag ljög för hela världen när jag sa att jag var redo för den.

you look amazing.

det här är jag och min syster. det vet ni.
det här med statistik på en sådan här sida, jag vet inte - när jag ser hur många som plötsligt är här inne - då känns det som att jag måste skriva. och allt som har med måsten eller borden att göra vet vi alla att jag inte är kapabel till att göra.


alltså skriver jag inte. alltså klarar jag det inte.


alltså återkommer jag en dag, en morgon, en kväll, när orden kommer till mej och inte tvärtom istället.



ett par bilder får ni för att ni som känner mej säkert kan se att jag har haft det ganska bra på malmöfestivalen - ni som säger att det brukar synas i mina ögon hur jag mår.
Fina systeryster och Pelle i solskenet.

Vi hittade en perfekt plats att sitta, på caféets fönsterbläck.