This conversation's been dead at arrival

"I don't blame you for being you
but you can't blame me for hating it"

så var det med det. vi gick ifrån att vara mittemellan till att vara ett par till att tydligen vara sådana som gömmer det vi vet att den andra inte tycker om. för att det inte tycks värt det att bara sluta med skiten.

så förbannat onödigt. det är det enda jag kan säga, nästan. jag får se så mycket som jag inte vill se, och jag har lovat den här gången att släppa det. en annan betydelsefull människa bad mej lova att lämna dej och allt du håller på med - och jag lovade.
nu finns det inte längre ett alternativ.

det gör ont, det är klart att det gör. men det gör också ont att vara med någon som gör saker som man inte kan acceptera eller tolerera eller ens "leva med". dead end. det ser ju vem som helst.

jag är glad att du hållt mej vid liv det senaste året och lite till - jag är glad att du gjorde mej glad då och höll mej ovanför ytan och jag är tacksam för att du fanns där.
nu gör du mej inte glad längre, situationen har tagit över och situationen får mej att må dåligt. hur mycket jag än trivts i ditt sällskap så spelar det ingen roll när din verklighet ser ut som den gör. för jag kan omöjligt leva i en sådan verklighet. (hur många gånger ska jag säga det för att övertyga mej själv, tro?) hur lång tid ska det ta för mej att ta mej ur det här på riktigt?

vi hörs,
vill jag säga, men det kommer vi inte att göra.

"baby, seasons change but people don't"