adventsfaktum

jag ska bara be att få tala om att sånt trams som alla tycks hålla på med idag - att skriva "advents-" före alla aktiviterer för att få det att låta mysigare (adventsfika, adventsmys, adventspromenad, gud vet hur många adventsaktiviteter det finns plötsligt..) - sånt håller inte jag på med.

det var bara det.

jag har inte heller tagit ner en enda adventsgrej från vinden och jag vägrar. till saken hör att där nog bara finns en eller två grejer ändå. ungefär så jätteintresserad är jag.

sjukhusets nötskal

det var alltså såhär att jag skulle ringa kirurgmottagningen idag för att få et nytt recept innan helgen... så det gjorde jag.

jag fick inget svar på varför jag inte fått något svar på mina två receptförnyelser via minavårdkontakter (som är så himla bra att sköta sina ärenden genom när det faktiskt fungerar). till saken hör att min första receptförnyelse skickade jag in där den 11:e november. det är ju bara ett par dagar sedan.... man ska få svar inom 5 dagar. det är ju logiskt.

svaret blev, som vanligt!, "det har inte jag hand om"
det är många på sjukhuset som inte har ansvar när man ställer frågor, det vill jag lova.

hon skulle i alla fall försöka ordna ett recept idag. när hon frågade om jag klarade mej över helgen sa jag nej och fick då höra att jag "skulle tänkt på det tidigare" och att "du kunde ju ringt tidigare".

ja, det kunde jag. jag kunde förstått redan från början att sjukhusets system inte skulle fungera, och så kunde jag ringt innan jag ens öppnade den sista förpackningen medicin. jag kunde insett redan från början att hur jag än gör så är det ju såklart mitt eget fel oavsett.

det är bäst att komma ihåg detdär.

en dag med en vän.

det är en månad till julafton och jag hänger som vanligt inte med.

men, idag har vi bakat pepparkakor hela dagen - jag och rebecka.
det blev en hel liten by av hus och skyskrapor och indiantält och gubbar och bilar och allt annat man kan tänka sej hitta i en stad gjord av pepparkaksdeg.
mycket vackert om jag får säga det själv. och det får jag ju. det är hela grejen.

nästa vecka ska vi ge oss på lussebullarna. vem vet, det kanske blir en hel värld av lussebullsdeg - kreativiteten flödar uppenbarligen.

vi är ett bra team, som alltid.

ett val.

vem av er läser från Belgien? nyfiken är mitt andranamn, vet ni. visste ni det?


jag ska be att få tala om att när jag inte skriver, då är det oftast bara bra det mesta - då kan jag ta tag i allt jag behöver få gjort, då har jag lust att göra annat, ja ni vet. sådär som man gör. när livet bara flyter på.

idag hamnade jag i en bil och vi i växjö
och jag kände hela dagen att jag lever, utan att ens ha tid att känna efter
utan att ens tänka en enda tanke

jag ligger mitt i funderingarna kring att flytta in hos någon och att säga upp lägenheten alternativt hyra ut den i andrahand. jag har dessutom sökt jobb långt upp i landet och kommer med all säkerhet att flytta om jag får det.

nåja. det är en bra bit dit.

jag har två val nu, jag kan välja att tänka tillbaka, att tänka på honom och all saknad och fastna där och gråta en skvätt. det skulle inte skada, men det skulle heller inte leda någonstans. val nummer två är att bara fortsätta leva som vore det helt självklart att livet faktiskt går vidare och kan kännas bra igen.

men ser ni, jag har ett val nu, det har kommit till en punkt där jag inte andas saknad, där jag inte äter tomhet och där jag inte vaknar med kroppen full av ensamhetsångest

jag har ett val nu - och jag är inte så dum som jag ser ut.
jag har hittat tillbaka till mitt leende.

jag älskar dig.

jag slängde hans tandborste igår. det kändes inget särskilt, konstigt nog.
jag har lyckats få ordning på livet igen, själv. och det har inte heller känts något särskilt när sorgen väl gick över.
det var lika bra.

nu då?

ja.. jag fick ett sms idag - med orden "jag älskar dig". det kändes.

och nu gör det ont igen.

svammel.

jag tittar bara in för att säga att det är som vanligt - att det går upp och ner och att ni inte ska reagera så värst på de dagar jag skriver att jag gråter konstant. det är som det brukar, "it gets worse before better", jag tar ut all sorg under ett par dagar - och bara två dagar senare är jag så lättad att jag svävar runt och bara mår. det är sådan jag är. förbannat tung vissa dagar, men bara och endast för att kunna lysa och le på riktigt alla andra.


jag log ärligt i onsdags när jag lunchade med min älskade far. jag log inombords när jag fick sms i samma veva, även om det också gjorde ont. jag log för att jag kände mej stark. jag log ärligt också när jag var på bio den kvällen. torsdagen log jag hela dagen, inuti och utanpå eftersom jag fick spendera den med min älskade therese och hennes minidotter. den kvällen hamnade jag sedan hos martin och såg film, jag log då också. och igår log jag när jag tränade, när jag pratade med thomas som alltid, när solen sken, när jag städade (för att glömma att jag borde plugga) och när jag åkte buss.


det är små saker som blir stora. för att man lär sej att se dem. för att man lär sej i mörkret att urskilja allt, även det minsta lilla, som är ljust.

plötsligt blir ljuset det enda viktiga, det enda som är möjligt att se, det enda alternativet.


vad dettahär beror på?
jag har ingen aning. jag ifrågasätter inte längre vem jag är och jag umgås inte heller längre med personer som gör det. ni tar ifrån mej den jag är.
det beror kanske på visat intresse från annat håll. uppskattning, ni vet. bekräftelse. vi behöver ju sånt, av någon anledning. det blir alltid lättare då. hela livet blir liksom lättare att hantera om någon bara bekräftar att man faktiskt lever.


och jag lever. de dagar när jag gråter, de dagar när jag ler, de dagar när jag ligger still och alla de dagar när jag är i rörelse. hela jävla tiden lever jag - och oavsett humör så är jag förbannat glad över det. det är det som är själva grejen, att jag är glad även när jag är ledsen. och dagarna som är fulla med tårar är inte jobbiga, som ni tycks tro, de är inte onödiga, som ni säger - de är helt nödvändiga.
de är en förutsättning för att livet ska kunna bli bättre och bättre.

sömnsvårigheter

Jag vet inte vad det är som gör att man älskar att ligga vaken en hel natt och lyssna på någons andetag - om det är kärlek, eller bara dumhet.


Jag vet däremot att det vore bättre att hitta någon som man faktiskt kan sova gott bredvid.

så ligger det till.

det är så mycket sorg här att jag grät hela dagen igår - jo, konstant, faktiskt.
det är så mycket sorg här att jag grät halva dagen idag också.

så mycket är det. förstår ni då?
när jag säger att jag sover oroligt, att jag vaknar tidigt tidigt och att jag direkt drabbas av sorgen och ångesten över den, och får svårt att andas, och tårarna börjar rinna med ens - förstår ni då?

förstår ni om jag försöker förklara att varje steg jag tar känns fel, att varje andetag jag samlar kraft till känns meningslöst, att varje sekund mina ögon är öppna är slöseri med tid?

jag vet var jag vill vara - och jag kan aldrig igen vara där.

det är klart att det gör ont. och - jag har varit med om mycket svårt, jag vet, men - rent känslomässigt är detta något av det svåraste någonsin.


____________________________________________________________________________________


hur blev jag den jag är?

hur blev jag så fin, hur blev jag så energisk, hur blev jag så rastlös?
hur blev jag så rädd, hur blev jag så utsatt, hur blev jag så ledsen?

hur blev jag min sjukdom, hur blev jag mina operationer, hur blev jag min utbildning, hur blev jag mina erfarenheter?

hur blev jag, egentligen?
och hur blev livet?

spelar det egentligen någon roll att tänka på det? det är som det är. det är inte alltid möjligt att göra någonting åt det.

livet liksom bara blir. mest handlar det bara om tillfälligheter.

det är dags för mej att gå - ifrån mycket.

jag ska sakna dej imorgon.

sådär ja. damen har tagit ytterligare ett beslut som gör ont. men det är för att det ska göra mindre ont sen.
det är alltså inte bara pga dumhet.

jag har pratat så länge om att jag vill ha en förändring i mitt liv för att jag inte har trivts med det som varit. jag är äntligen på väg dit nu. jag öppnar dörrar som jag tidigare inte vågat ta i, eller ens gå i närheten av. jag stänger fönster, som varit öppna mest i brist på annat och just därför bara har stått och slagit. vet ni hur irriterande det är med fönster som står och slår? och det drar. något så fruktansvärt. till slut blir det bara kallt.
det ska bli värme här nu. jag rensar ut sådant som gör mej illa, sådant som gör mej ledsen, sådant jag inte trivs med.
det är steg nummer ett. innan jag kan fylla tomheten med något som istället gör mej glad så måste jag släppa taget.

jag skulle vilja välja att ta tag i saknaden och sorgen och ensamheten imorgon - jag har saker att göra idag - men det är just det, att dom istället tar tag i mej

innan jag satte mej på bussen idag tänkte jag att jag skulle skriva av mej på den. jag gör ofta det, för att rensa. för att få tankarna på plats. men jag satt där på bussen och bara stirrade ut, utan att se någonting alls, jag var som förlamad och glömde nästan hoppa av när jag var framme. jag är här, men det verkar och känns som att jag inte är det.

jag behöver verkligen en vän att prata med. jag reder inte ut det här.

mitt huvud romantiserar alltihop. som om jag förlorat något som var fruktansvärt bra.

vi vet allihop att så inte är fallet. (visst?)

och så dessa sms, för att det ska kännas bättre - "du är värd bättre fröken." och "du borde inte vara ledsen, du borde visa ditt vackra leende mer." - de får mej bara att börja gråta. för att mitt eget ärliga leende är det jag saknar mest av allt.

note to self

note to self och ett stort jävla komihåg;

det är okej att vara arg när någon gör en ledsen. bara därför. det har man rätt till.

man har också rätt till att då välja att inte vilja se den personen igen. jag gör det nu. jag vet att om jag ser honom så kan jag inte vara arg, det har varit så varje gång. så jag har svalt det gång på gång. jag har hållt det inom mej. och nu finns det för mycket ilska inuti. nu finns det snart inga gränser. och egentligen bottnar alltihop i att du gör mej ledsen och sårar mej igen och igen. och igen.

du får inte göra mej såhär ledsen. det bara är så.

jag måste tänka mer på mej själv än på dej. det är mej själv jag måste ta hand om. det är jag som är viktigast att vara ärlig mot. det är bara mina egna känslor jag måste bära på. mina egna tankar. och när jag väl inser och märker att du får mej att må dåligt, då är valet inte lika svårt.

fast det är klart att det gör ont. det gör ont att leva. och det ska det göra, sägs det. det ska kännas att man lever.

en seg start.

Jag kommer inte alls igång idag. Så ni vet.
Förvänta er inga stordåd av den här dagen. Och ändå, förvänta er precis vad ni vill. Det är ni som får bära besvikelsen eller förvåningen.

Jag tänker på Anette hela tiden. Det sägs att det kommer något bra ur allt dåligt, men jag har lite svårt att se det? Det sägs att efter regn kommer solsken, men herregud, det är vinter. Det sägs också att tiden läker alla sår, och jag har aldrig hört något så dumt.

Igår var jag duktig hela dagen, från morgon till kväll, jag var inte stilla en sekund. Nu ljög jag. Jag satt relativt stilla de där fyra timmarna som jag pluggade såklart. Jag var också relativt stilla när jag pratade i telefon. Också när jag åt. Men då rör sig ändå käkarna, det gälls. Jag var i alla fall inte stilla när jag tvättade. Inte när jag handlade heller. Inte heller när jag tränade. Det vore konstigt om man kunde träna helt stilla. Men också praktiskt på något sätt.

Som ni märker så är hjärnan inte heller helt på banan idag.

Men, jag har planer - jag ska hälsa på min älskade älskade mormor idag. Hon säger alltid att hon är ensam, och även om jag aldrig kan plocka bort hennes ensamhet efter morfar, sorgen över att ha förlorat honom, så kan jag hälsa på, kramas, prata och få tiden att gå. Om jag får henne att tänka på någonting annat om så bara för en endaste sekund så är det värt det. Och det vet jag att jag lyckas med.

På lördag går vi till kyrkan allihop och tänder ljus för dej, morfar. Även fast vi alla vet att du skulle fnyst och skakat på huvudet, både åt kyrkan och åt att vi aldrig kan sitta still.
Jag vet inte hur många gånger jag hört dej säga "kan du inte bara sitta ner en stund?" till mormor när hon fixade och donade i köket och huset. Hon fortsatte alltid med det hon gjorde. Och så satt vi där med dej, vi pratade lite grann men var ändå ganska tysta. Det var något speciellt med det.

Ikväll blir det bio.

Nu borde det bli plugg, men det kan jag inte lova att det blir. Jag kan lova frukost.