say whatever you want cause I can laugh it of

jag tycker att det är förbannat kul att kunna se vad folk söker efter på google för att komma hit.

mitt magonda gick över igen - efter tre dagar med svårighet att röra mej. jag vet vad det är. det är när jag har ägglossning - då gör det sådär ont i tre dagar. likadant förra månaden. det märks tydligt då att någon har rotat där nere och möblerat om för att få plats med en bäckenreservoar, jajamen. jag ska ringa och höra om det är normalt. när jag blir färdig till det.
jag blir oftast inte färdig alls.

jag har varit på jobbintervju och gjort mitt bästa.

jag har köpt ett par nya otroligt fina skor.

ni vet en sådan kaka som man tycker om att se på, som man vill äta och ha kvar, som man vill spara och kika på när man blir sugen?
jag är inte en sådan kaka.

det är slut på såntdär trams. hur många gånger ska jag behöva säga det?

jag har letat i två veckor efter en halsduk som skulle passa i färgen till min nya underbara vinterjacka, förgäves. men nu, hos mormor, i morfars garderob låg den - i exakt rätt färg. med exakt rätt känsla.
nu är morfar med mej varje gång jag går ut i kylan, och det känns inte lika kallt då.
jag älskar min morfar. jag älskar min nya halsduk.
tilläggas bör att detta är kärlek på helt olika nivåer.

på tal om kärlek och olika nivåer -
det är väl själva fan att du kommer nu och säger att du saknar mej - precis när jag slutat visa intresse och bestämt mej för att lägga dettahär på hyllan - jag gillar inte den här leken.

hittelön?

jag har tappat bort mej igen.

jag vill bara säga det, att jag svävar mitti något jag inte vet vad det är och jag kommer inte ur det.

jag glömde säga att jag älskar dej. jag glömde bort att det är det enda som spelar någon roll. vi sa så mycket annat, men tappade bort det av betydelse bland alla ord.

tilläggas ska att magen har gjort så fruktansvärt ont i två dagar nu att jag blivit förlamad av rädsla och oro. det är alltid samma sak. det är alltid magen. alltid magen.

dilemma

om det är någon som fortfarande tittar in här då och då - sådär som jag gör - så har jag lite saker att berätta

förra veckan började jag alltså skolan. det är jag och nio killar som ska läsa tillsammans till augusti. mycket trevligt. i fredags provade vi kläder som man skulle ha i verkstaden - det räckte att jag kom in där så började dom förtvivlat leta bland de minsta storlekarna och konstaterade tre gånger att jag nog fick ha lite för stora kläder innan dom till slut faktiskt hittade något som passade. kryss i taket. det fanns till och med arbetsskor i storlek 36. vilken tur - man kan alltså arbeta med så små fötter.

en liten parentes vill jag lägga in här, att magen fungerar så otroligt mycket bättre av rutiner, där varje dag ser nästan likadan ut. det gillar jag.

en annan parentes när vi ändå håller på med sådana - en kille frågade mej i veckan om vi skulle gifta oss. jag förstår inte vissa människor, det är bara att konstatera och acceptera. hur tänkte han där? slut parentes. slut på tramset.

nåja. jag ansökte om studiemedel hos csn också, med en känsla av att det skulle bli tjafs och bråk. jag har den relationen med de flesta myndigheter nämligen. jag är inget bra exempel på en människa, jag är för krånglig. jag är van. jag tänkte alltså varje dag att, nu går jag till skolan så länge det går och skulle csn stoppa det så stannar jag då, inte en sekund tidigare. jag tänkte också att jag kunde söka jobb samtidigt och kanske skippa utbildningen om jag skulle få jobb.

men för bara två dagar sedan kom beskedet att jag beviljades studiemedel - utan en enda kommentar om den där uppsatsen som inte är klar sedan högskolstudierna. lättnad, alltså.

so far, so good. skulle man kunna säga. men det gör jag inte. för vad hände då idag? dom ringer från ett av de jobben jag sökte för någon månad sedan och frågar om jag fortfarande är intresserad. tilläggas bör att just detta jobbet var ett av de mest intressanta och något jag verkligen vill göra. med rätt arbetstider om man tänker på magen (dagtid och 75%), rätt placering när det gäller att ta sej dit (en buss hemifrån, framme utanför 30 minuter senare) - ja, ett jobb jag verkligen verkligen vill ha alltså. vad gör man?

jag gillar inte ödet. jag gillar inte att när saker löser sej, då löser sej allt och så slutar det med att man står mitt i ett dilemma. varenda gång.

jag har inte minsta lilla aning om hur jag ska ta mej ur det här och känna att det blir rätt. hjälp?

-

hur många gånger ska jag hålla mina högsta drömmar ifrån mej för att slippa att de försvinner?

hej, jag heter anna, men ni kan kalla mej bromsklossen.

översvämning.

ni känner ju mej vid det här laget. ni vet ju att jag skriver mest om sådant som känns tungt att bära på. sådant som måste läggas någon annanstans än inuti, för att jag sedan ska kunna gå runt och vara mitt lite lättare, gladare jag. det vet vi ju. allihop. men det händer också vissa dagar att glädjen blir för stor för att bära själv. att kärleken svämmar över. idag är en sådan dag. det blir lätt så när man får spendera tid med sin bästa vän och dessutom, som på köpet, har fått ytterligare en bästis, i miniformat, som om det fanns två av henne plötsligt.

ibland undrar jag om jag verkligen förtjänar de vänner som finns kvar - och samtidigt vet jag att jag gör det. jag vet att dom finns kvar för att dom vill det, för att jag är jag och för att vi trivs ihop. det kan låta hemskt, men när jag tänker på alla jag förlorat längs vägen så gör det inte ens ont längre - en vänskap ska klara alla vägar - när jag inser att de bästa någonsin är de som är kvar.

om ni bara visste hur mycket det betyder för mej.

har du valt en väg att gå, och ett mål att sikta på?

jag kom in på utbildningen jag sökte för ett par månader sedan, jag var reserv men fick veta igår att jag faktiskt får börja där om jag vill. på måndag. stress? oro? nervositet? tankar om att inte klara av det? idéer om ännu ett misslyckande pga sjukdom, trötthet, handikapp? självklart. det är så min hjärna fungerar. det är jag.

men, också en glädje större än något, också en längtan efter ett nytt och annorlunda liv, en ny start, också en tanke på att jag en dag kan känna att jag är någon och ha hittat rätt. det förutsätter väl att man fortsätter prova allt man får möjlighet till? det är så mina drömmar fungerar. det är jag.

alltihop är jag. tyvärr är det jag och hösten just nu - och vi har aldrig riktigt gått ihop. men vi finns och vi lever och vi andas, och ingeningeningen varken kräver eller förväntar sej någonting annat - och just därför är det helt okej, trots allt.

men om hösten händer också allt inuti på ett annat sätt, det är tid för eftertanke, det vet ju vem som helst. jag har tänkt mycket på vad jag är i och vad jag faktiskt förtjänar. inte för att jag är bättre än någon annan, utan för att jag är människa, bara. det räcker. och blir över. jag förtjänar att bli älskad för att jag är jag. jag förtjänar att vara med någon som gör mej glad - och jag förtjänar att se att jag också gör någon glad. därför kan jag nu ha pajat alltihop med världens finaste människa - för att jag började ifrågasätta kärleken som jag inte såg. som svar fick jag nämligen att den kanske ändå inte fanns där. men något fanns det. klen tröst.
och jag är inte en sådan som nöjer mej. jag är en sådan som går när det inte passar. (jo.) jag är en sådan som hellre vänder mej bort när mina drömmar inte stämmer överens med det som händer nu. jag är en sådan som tror på mina drömmar och tror att, varje gång drömmarna känns fel eller omöjliga, då är jag på fel ställe eller i fel sällskap. då är jag med fel person.

punkt, alltså.
fast jag är en sådan som inte vill sätta punkt. jag är en sådan som vill använda mej av komma-tecken efter komma-tecken efter komma-tecken efter komma-tecken, för att inse att allt hänger ihop och aldrig egentligen tar slut

jag är mörkrädd, men mer rädd för mitt eget hjärta som alltid vill för mycket och aldrig riktigt lyckas hantera det.

undersköterska, ja. fritidsvetare, ja. fastighetstekniker - jag ser också att mönstret har ändrats. men herregud, det har ju hela livet gjort.
mina behov. förutsättningarna.

jag tror jag behöver det här. jag behöver något nytt.

jag svamlar, jag ber om ursäkt - nej, det gör jag inte, jag måste sluta be om ursäkt för saker jag gör, saker som gör mej till mej - jag ber inte om ursäkt, jag slutar bara

för en stund.

...

jag är trött. hela tiden. jag är trött när jag vaknar efter tio timmars sömn, jag är trött hela dagen och jag är trött när jag går och lägger mej på kvällen.

så är det. och jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna jobba, plugga eller göra någonting annat vettigt igen med denna tröttheten. jag känner redan nu att meningslösheten är nära inpå.

jag försökte känna efter ett tag förut, vad som egentligen känns, men det är ingenting. ingenting känns just nu. ingenting. det rinner tårar på mina kinder när jag tänker på morfar, men jag känner mej inte ledsen. jag skrattade lite igår när jag pratade med en vän, men jag kände mej inte glad och tyckte heller inte att det var så särskilt roligt. jag tänker på saker jag kan göra och som jag borde och vill, men jag känner aldrig för det.

känslorna är borta, verkar det som. saknade - troligen döda.

och idag, som om tröttheten inte vore nog - då finns det inget satans vatten i lägenheten. pga en vattenläcka. jag har inte kunnat dricka te som jag alltid gör på morgonen, dagen är alltså redan förstörd. det förstår ju vem som helst. att dom sedan har satt upp en vattengrej tre kvarter bort skiter jag fullständigt i eftersom att jag varken orkar gå dit eller ens kan fixa frillan utan vatten.
plus att dagens plan att ligga i soffan hela dagen sket sej - eftersom att jag inte har någon toalett att använda.. finns det där borta vid vattenpumpen tro, eller någon tog för givet att man klarar sej utan toalett till "någon gång under eftermiddagen"?
helt plötsligt måste jag ge mej iväg någonstans, och som vanligt vill jag det då ännu mindre.

jag är trött. på allt.

imorgon.

kan sorgen ta över hela ens kropp?
sätta sej i tarmarna, krypa ner i buken, ta sej in i lungorna, smyga sej in bakom ryggen, smälta ut i fingrarna, lägga sej bakom knäna och värka vid minsta rörelse?

ja, det ser så ut.
sedan i fredags har det varit så. imorgon är det begravning. jag har varit hos min älskade mormor idag och ägnat minst två timmar åt att plocka och sätta ihop blommor i hennes trädgård. blommor som jag ska ha i handen tillsammans med ett brev på väg in i kyrkan som jag sedan ska lämna där. när jag sagt hejdå. men jag ska inte säga hejdå. jag ska inte lämna någonting där.

jag ska gå ut från kyrkan och ta med mej alltihop. sorgen, saknaden, minnena, morfar. han ska vara med mej resten av livet - sen är det inte mer med det. han är fortfarande världens bästa morfar, han är fortfarande den enda morfar jag haft och jag har oavsett aldrig velat byta. jag tar med mej hans envishet, hans bestämdhet och framförallt hans stolthet - eftersom det redan är en del av mej.

återigen;
jag säger inte 'hejdå' morfar, jag säger 'vi ses' - och då kommer vi att göra det.

hundra procent åt andra hållet

jag har inte ens förmåga att ta mej upp ur soffan, för jag har verkligen ingenting att göra eller ta mej för

jag liksom bara väntar

just nu på att tiden ska gå lite grann så att det blir dags att äta frukost innan bodypumpen som jag ska dra mej till klockan tolv

sen är resten av fredagen jobbigt oplanerad och förväntat ensam
jag gillar inte livet när det känns såhär

jag gillar inte känslan av att vara mer ensam när man är ett par - men så känner jag varenda gång
är det därför jag aldrig får ihop ett enda förhållande?

men det kanske är så, att när jag lever till hundra procent - då kommer allt till hundra procent
då finns det dagar när ångesten är hundra procent, och sorgen
det kanske måste vara så för att det ska kunna bli glädje till hundra procent igen

men glädjen får vänta ett tag, det är mörkt och tungt och på måndag är det begravning.
hundra procents avsked och ändå aldrig ett avsked på riktigt - för att jag inte vill

jag kommer inte säga 'hejdå', morfar - jag gör det bara inte, jag säger 'vi ses' och då kommer vi att göra det.

thanks for the memories.

jag vet inte vad som precis hände

men det rinner tårar längs med kinderna och hjärtat slår alldeles för fort efter ett antal för snabba andetag
plötsligt var jag på sjukhuset igen, mitt i all panik och ångest och en känsla av att livet aldrig igen ska bli likadant, rädslan över att nu är det kört, sorgen över att vara jag
det är folk runtomkring som inte förstår, som försöker hjälpa men som omöjligt kan veta hur det känns, som helst vill medicinera bort varenda känsla som tar över min kropp, jag måste ut men jag sitter fast -

och sen insåg jag att jag faktiskt sitter hemma i min soffa med världens sötaste katt sovandes bredvid, och nu ska allt bli som vanligt igen.

something to believe in

vissa saker måste jag lära mej att komma ihåg:

om jag gör någonting till 90 % - då går det förmodligen inte särskilt bra
om jag kämpar utan att se en mening - då går det antagligen bara dåligt
om jag försöker göra sådant jag inte riktigt vet om jag vill - då blir det säkerligen ännu sämre


så nu - jag hänger mej åt livet, återigen. glädjer mej för att jag har det, glädjer mej för allt det jag har.
kärlek till hundra procent, liv till hundra procent.

oavsett vad som går förlorat längs vägen, så kan jag aldrig förlora till hundra procent om jag är här. nu.

back on track - i alla fall känns det så.

love is my drug

Min mage mår inte bra av varken sorg eller oro. Som om det var en nyhet.

Äh. Nu är det såhär, att så länge jag inte kommer ifrån känslan av att faktiskt tycka om honom, så länge jag inte kommer ifrån glädjen han ger mej - då tänker jag inte streta emot mer.

Det är ett beslut och det är bara så.

Punkt.