dilemma

om det är någon som fortfarande tittar in här då och då - sådär som jag gör - så har jag lite saker att berätta

förra veckan började jag alltså skolan. det är jag och nio killar som ska läsa tillsammans till augusti. mycket trevligt. i fredags provade vi kläder som man skulle ha i verkstaden - det räckte att jag kom in där så började dom förtvivlat leta bland de minsta storlekarna och konstaterade tre gånger att jag nog fick ha lite för stora kläder innan dom till slut faktiskt hittade något som passade. kryss i taket. det fanns till och med arbetsskor i storlek 36. vilken tur - man kan alltså arbeta med så små fötter.

en liten parentes vill jag lägga in här, att magen fungerar så otroligt mycket bättre av rutiner, där varje dag ser nästan likadan ut. det gillar jag.

en annan parentes när vi ändå håller på med sådana - en kille frågade mej i veckan om vi skulle gifta oss. jag förstår inte vissa människor, det är bara att konstatera och acceptera. hur tänkte han där? slut parentes. slut på tramset.

nåja. jag ansökte om studiemedel hos csn också, med en känsla av att det skulle bli tjafs och bråk. jag har den relationen med de flesta myndigheter nämligen. jag är inget bra exempel på en människa, jag är för krånglig. jag är van. jag tänkte alltså varje dag att, nu går jag till skolan så länge det går och skulle csn stoppa det så stannar jag då, inte en sekund tidigare. jag tänkte också att jag kunde söka jobb samtidigt och kanske skippa utbildningen om jag skulle få jobb.

men för bara två dagar sedan kom beskedet att jag beviljades studiemedel - utan en enda kommentar om den där uppsatsen som inte är klar sedan högskolstudierna. lättnad, alltså.

so far, so good. skulle man kunna säga. men det gör jag inte. för vad hände då idag? dom ringer från ett av de jobben jag sökte för någon månad sedan och frågar om jag fortfarande är intresserad. tilläggas bör att just detta jobbet var ett av de mest intressanta och något jag verkligen vill göra. med rätt arbetstider om man tänker på magen (dagtid och 75%), rätt placering när det gäller att ta sej dit (en buss hemifrån, framme utanför 30 minuter senare) - ja, ett jobb jag verkligen verkligen vill ha alltså. vad gör man?

jag gillar inte ödet. jag gillar inte att när saker löser sej, då löser sej allt och så slutar det med att man står mitt i ett dilemma. varenda gång.

jag har inte minsta lilla aning om hur jag ska ta mej ur det här och känna att det blir rätt. hjälp?