good things make me vanish & go.

Om du bara visste hur mycket jag saknar dej.

Skulle det göra någon skillnad?

Efter en sömnlös natt svämmar känslorna över och vill överhuvudtaget inte lugna ner sej, samarbeta eller ens lägga sej för en stund. Efter en tankfull natt är verkligheten mer förvrängd än vanligt, allting är upp och ner och hit och dit, och oavsett hur fokuserat man tittar så är det suddigt alltihop.

Idag är jag två igen. nr 1 och nr 2, för att göra det enkelt. nr 1 är stark, envis, bestämd och vet vad hon vill. hon är dessutom mer än hundra procent säker på att hon klarar precis allt. hon är därför också glad och lätt och positiv och vill mest le och skratta. och varje gång hon känner så så vill hon ha dej med i alltihop. för att hon är helt övertygad om att hon förtjänar att ha det bra, tillsammans med någon som verkligen älskar henne.
nr 2 är lite nere, tung och bekymrad. nr 2 har inte fattat ens hälften av det som hänt än. nr 2 är lite långsam och trög när det gäller bearbetning. nr 2 har dessutom ännu inte förstått att hon är bra, överhuvudtaget - det är nämligen nr 2 som varit helt säker på motsatsen de senaste 8 åren. hon har varit helt övertygad om att hon bara varit till besvär i allt som har med sjukdom att göra, och därför också omöjlig att älska. därför är hon tung, "i vägen", på fel plats och vill pga det inte ha dej i närheten alls. för att du förtjänar bättre än så. för att det skulle vara skönt för dej att slippa.

Vet ni hur svårt det är att vara mittidettahär? Inte svårt som i att inte klara av, inte svårt som i att det inte går att ta sej igenom, inte svårt som i en del annat jag varit i. Svårt som i en ohanterbar förvirring, en obegriplig förståelse och en nästintill osynlig vilja.

Å ena sidan; kärlek som känns mer än någonting annat, ett hjärta som endast och bara säger åt mej att träffa dej igen och vara nära. ingenting annat.
Å andra sidan; ett försök att komma ifrån. pga så mycket annat runtomkring som inte går - och aldrig skulle gå - att leva i. en rädsla i att ha förlorat någonting, en svårighet att vara mej själv.

Jag vill säga att jag älskar dej.
- men jag säger precis tvärtom. jag gör alltid likadant. och jag lär mej aldrig, trots att jag vet.
Jag vill säga att jag älskar dej.
- men det är alltid vid precis samma tidpunkt som jag inser det som jag istället säger hejdå, eller ingenting mer alls.

this is not a good goodbye - didn't I deserve a fair farewell?

the hardest part is over

en liten, men viktig, parentes;
jag fick precis ett mail med frågan om vilka nackdelar jag ser med min bäckenreservoar
- och jag kom inte på någonting alls.

det skulle kanske vara att jag måste svälja tabletter igen? - efter ett års uppehåll med stomin - men har man gjort det i flera flera år är det inte så värst svårt

det skulle kanske vara att jag ibland får ont i nedre delen av magen? men eftersom jag förut hade ont i HELA magen varje dag, så känns det inte så värst jobbigt

det skulle kanske vara att min mage är full av ärr? men jag älskar dom, hur fula dom egentligen än är

Nej, jag vägrar att leta efter nackdelar när jag äntligenäntligenäntligen har det bra vad det gäller magen. för nästan första gången på 8 år kan - och vill - jag se min mage som en del av mej själv igen.

slut parentes.

om du har tålamod med mig.

Jag ljög för hela världen när jag sa att jag var redo.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. För att jag ville att livet skulle ta fart igen. För att jag ville bli mer "vanlig". För att jag så gärna ville bli mer jag igen. För att jag ville det så fort.

Ni säger att vissa saker måste få ta sin tid, men jag vill svara att vissa känslor måste få ta sin plats precis just nu. För att det blir svårare och svårare - och egentligen redan är försent.

Jag har två sugmärken på halsen som jag normalt nog hade kunnat tycka om, och till och med se som vackra.
Men idag finns det inget vackert med det här
idag finns det inget vackert med dej och mej
idag finns det inget oss?

Jag har aldrig varit en person som kan säga hejdå. Det gör saker så svåra ibland - för jag kan aldrig skilja på om det är rädslan för ett hejdå som gör att jag låter bli, eller om det är oviljan att säga hejdå som är sann.

Jag börjar tro att det inte finns så många saker alls som kan räknas till sanna. Allt är en fråga om perspektiv. Hur många sanningar jag än letar upp så finns det alltid människor runtomkring mig som kan plocka isär dom. Hur många sanningar jag än hittar så kan de vinklas, läggas annorlunda, pusslas ihop på nya sätt - tills de inte liknar någonting alls som har med sanning att göra. tills det är lögner alltihop.

Jag vet inte var mitt jag tar vägen när ditt du är i närheten.
Oavsett; jag kan inte göra detta normalt - alls - utan att du vet vissa saker.

Detta går emot allt jag tror på.

Jag ljög för hela världen när jag sa att jag var redo för den.

you look amazing.

det här är jag och min syster. det vet ni.
det här med statistik på en sådan här sida, jag vet inte - när jag ser hur många som plötsligt är här inne - då känns det som att jag måste skriva. och allt som har med måsten eller borden att göra vet vi alla att jag inte är kapabel till att göra.


alltså skriver jag inte. alltså klarar jag det inte.


alltså återkommer jag en dag, en morgon, en kväll, när orden kommer till mej och inte tvärtom istället.



ett par bilder får ni för att ni som känner mej säkert kan se att jag har haft det ganska bra på malmöfestivalen - ni som säger att det brukar synas i mina ögon hur jag mår.
Fina systeryster och Pelle i solskenet.

Vi hittade en perfekt plats att sitta, på caféets fönsterbläck.

kom hem när du vill, jag är vaken hela natten

"jag saknar min Anna." fick mej att börja gråta igår. och le samtidigt.

men jag har inte backat denna gången för att jag är rädd, jag har inte backat denna gången för att slippa att du kommer närmre. tror jag. jag var så säker häromdagen, på att jag backar nu för att jag inte klarar av mittimellanet, för att jag inte fixar att ses men inte vara tillsammans, för att jag insåg att du inte ens vet vad som hänt med min mage, bara att någonting hänt. det hade kunnat vara precis vad som helst. och du har trots allt ändå varit med under hela tiden. du har varit med mest och vet minst - hur går det ihop? jag har sett ointresset så länge, men inte velat tro på det. och ändå har det blivit tydligare och tydligare. när jag hade så fruktansvärt ont i magen häromkvällen och låg i din säng och sa det, när jag var tvungen att sätta mej upp för att det gjorde så ont - då låg du kvar och försökte somna.

och jag gick hem. två dagar senare fick jag ett sms där du skrev att du hoppades att allt var okej.
det blir inte okej när det blir sådär.

för ett halvår sedan var vi kanske sådär som man bör och ska, men då stoppade jag alltihop för att jag inte ville kännas vid min egen kropp. nu försöker vi vara där igen, men vi är det inte. vi kommer nära, men det finns redan mönster som är svåra att bryta, det finns redan skrivna regler som inte får glömmas bort. jag vet att jag kände då att du ville ha mej i ditt liv, att jag fick vara med, att du bjöd in och att det kändes, varmt? nu känns det ingenting - och jag blir lika ledsen varje gång. det känns tomt. jag vill vara med, jag behövde komma till punkten där jag är idag för att känna att jag kan, men jag har insett att det tog för lång tid. jag klarade inte av att vara med dej på riktigt förut och när tiden gick blev det försent. jag förstörde alltihop genom att sätta det på paus. genom att inte släppa in. jag saknar dej.

har jag letat efter en anledning att lämna alltihop? jag vet inte. det kanske jag har. det spelar ingen roll nu när den är här. det gör lika ont oavsett. jag såg dej i alla mina drömmar, och nu finns inte ens drömmarna kvar. nu måste jag hitta några nya. igen.

"jag skulle förstå om du ändrade dig och vände om"
- men det är jag som gör det. och jag har inte ens styrka nog att berätta för dej hur det är.

bra vs. dåligt 142 - 3

jag gillar inte att du "sket i" att vi hade bestämt att vi skulle gå på matchen, och bestämde med någon annan
- men jag älskar att jag ändå kunde gå på matchen, att jag fick se fina fina Josie igen och att jag kunde hoppa och skrika och vara där till 100 % igen.

jag gillar inte att mff förlorade
- men jag älskar hur dom spelade ikväll, hur bra som helst och det får man vara nöjd med.

jag älskar att jag har en katt liggandes på min mage som gör sej redo för att sova genom att slicka sej på hela kroppen. jag älskar att jag börjar få ihop ett normalt liv igen.

jag älskar livet - det hade jag nästan glömt bort.

jag borde fira alltihop. och jag gjorde det nyss genom att äta kladdkaka.

and the world spins madly on.

igår grät jag hemma hos en person som inte vet tillräckligt för att kunna förstå. imorse åkte jag buss genom staden och tänkte att människorna runtomkring inte visste någonting. vet ni inte att det är begravning idag? tänkte jag där jag satt. vet ni inte att det är en mörk dag, en tung dag, ett hejdå som kom alldeles för tidigt? vet ni inte att det är hennes dag idag?

21 år gammal. fast alldeles alldeles för ung.

många många tårar. livet ska inte ta slut på det sättet, livet ska inte ta slut så fort, så tidigt. men det är just det, att det kan hända precis närsomhelst och att man förmodligen aldrig kommer att vara beredd på det. det tar alltid lika hårt, ändå. och sedan går livet vidare, det kommer en vardag igen, det kommer sysslor, det kommer fler tårar ibland, men det kommer också firanden och skratt. det enda vi kan göra idag och alla andra dagar är att ta vara på livet - ta alla chanser, skapa några till, hitta på äventyr, le så mycket det går, kramas och bara vara, tala om att vi tycker om varann, skratta tills vi får ont i magen.
jag gick ifrån kyrkan med tunga steg.

och sen värmde jag lite lasagne i micron. och tog på mej mjukisbyxor och såg på film med min bror. min brors skratt är något av det finaste jag vet. det gör mej väldigt väldigt glad.

om jag visste då vad jag vet nu - om ni bara visste - hela världen hade kunnat se annorlunda ut. hela världen Hade sett annorlunda ut. det förstår väl vem som helst.

ibland kommer allt över och tårarna rinner. egentligen av ingen anledning, egentligen av tusen olika. egentligen av bara en, en trötthet och utmattning efter någonting tungt, en sorg efter ett liv som inte blev som det var tänkt, en ledsamhet över att inte vara som andra. det är som vanligt, alltså.

jag har tappat mina ord. jag ska hitta dom igen - ooch då kommer ni hinna tröttna, jag hittar ju alltid för många.

när kinderna är rödflammiga av hans skäggstubb

innan han går önskar jag att han kunde stanna, men jag säger ingenting. och vi vet båda två att det är totalt onödigt att stanna för att vara nära när jag håller en mils avstånd hela tiden.


han får aldrig komma nära för att mitt huvud har bestämt sej för att han ändå inte vill. det förstår väl alla. om han inte vill så ska han inte heller. men han envisas, och det får mitt huvud att nästan bli argt. låt mej vara. och så blir huvudets sanning verklighet återigen.

jag säger ingenting men blir ändå arg ibland för att han inte vet någonting. han frågar ju inte. och när han frågar vad det är säger jag ingenting som vore det det enklaste svaret.

jag stänger. jag stänger alltid alla dörrar alla fönster jag flyttar möbler för att få bort alla vrår jag drar för gardiner för att slippa att folk kanske ska kunna se in.

det är alltid försent att ta tillbaka den dagen när jag inser vad jag gjort, den dagen när jag vill se ut igen.

inifrån ett huvud med solstingsvarning.

det är bara när jag går in i mitt eget huvud som nu som jag kan hitta mina ord - och få ut dom.

ändå strävar jag varje dag efter att få slippa leva inuti mitt huvud, att få leva mer utåt. som vore det någonting farligt att ibland blicka inåt. som vore jag min egen fiende. som vore mina tankar ovän med det jag ser?

men jag tror på att rensa. på att sortera ut. arkivera. gå vidare. släppa lite grann längs vägen. titta bakåt då och då med ro.

vem är du? du känns som ett såntdär minne som man tänker på ibland. och ler. men du är här nu, är du inte? du säger att du vill vara det - men jag kan inte ens se dej. är det inte någonting som är fel då? dina ord, min tolkning, innebörden eller verkligheten. jag orkar inte leva i förvirring. det blir mest svårt och nästan yrt.

jag råkar också tycka att jag förtjänar bättre än så. men sådant får man inte säga. man får inte säga att man förtjänar bra, man får inte säga att man Är bra. man ska inte tro att man är någon. vad ska man då tro?

tveksam slutsats; man förtjänar ingenting bra - man är inte bra. man är ingen. vi är väl alla någon?
det skrämmer mej att de som uppdaterar sin status på facebook, sin blogg, sin twitter (?) oftast verkar finnas mest. jag ska visa er att man kan ta plats på andra sätt - bättre sätt. det finns ingen känsla i allt sånthär, egentligen. känslan ligger i upplevelsen, i påhitten, äventyren. när glömdes det bort?

Välkommen.

Välkommen augusti. Välkommen värmen, välkommen solen!

Jajamen, idag är det strålande solsken. För kanske sjunde gången den här sommaren? Jag känner mej frusen. Och ska därför tillbringa HELA dagen ute i solen idag. Jag har precis druckit mitt te och ätit två digestivekex. Nu ska jag snart egentligen duscha, men jag tror jag hoppar det. Det kanske är bättre att duscha efter att man badat i sin egen svett. Alltså ska jag bara klä på mej (lite) och plocka ihop mina grejer.

Sen hoppar jag ut i solen.