and the world spins madly on.

igår grät jag hemma hos en person som inte vet tillräckligt för att kunna förstå. imorse åkte jag buss genom staden och tänkte att människorna runtomkring inte visste någonting. vet ni inte att det är begravning idag? tänkte jag där jag satt. vet ni inte att det är en mörk dag, en tung dag, ett hejdå som kom alldeles för tidigt? vet ni inte att det är hennes dag idag?

21 år gammal. fast alldeles alldeles för ung.

många många tårar. livet ska inte ta slut på det sättet, livet ska inte ta slut så fort, så tidigt. men det är just det, att det kan hända precis närsomhelst och att man förmodligen aldrig kommer att vara beredd på det. det tar alltid lika hårt, ändå. och sedan går livet vidare, det kommer en vardag igen, det kommer sysslor, det kommer fler tårar ibland, men det kommer också firanden och skratt. det enda vi kan göra idag och alla andra dagar är att ta vara på livet - ta alla chanser, skapa några till, hitta på äventyr, le så mycket det går, kramas och bara vara, tala om att vi tycker om varann, skratta tills vi får ont i magen.
jag gick ifrån kyrkan med tunga steg.

och sen värmde jag lite lasagne i micron. och tog på mej mjukisbyxor och såg på film med min bror. min brors skratt är något av det finaste jag vet. det gör mej väldigt väldigt glad.