good things make me vanish & go.

Om du bara visste hur mycket jag saknar dej.

Skulle det göra någon skillnad?

Efter en sömnlös natt svämmar känslorna över och vill överhuvudtaget inte lugna ner sej, samarbeta eller ens lägga sej för en stund. Efter en tankfull natt är verkligheten mer förvrängd än vanligt, allting är upp och ner och hit och dit, och oavsett hur fokuserat man tittar så är det suddigt alltihop.

Idag är jag två igen. nr 1 och nr 2, för att göra det enkelt. nr 1 är stark, envis, bestämd och vet vad hon vill. hon är dessutom mer än hundra procent säker på att hon klarar precis allt. hon är därför också glad och lätt och positiv och vill mest le och skratta. och varje gång hon känner så så vill hon ha dej med i alltihop. för att hon är helt övertygad om att hon förtjänar att ha det bra, tillsammans med någon som verkligen älskar henne.
nr 2 är lite nere, tung och bekymrad. nr 2 har inte fattat ens hälften av det som hänt än. nr 2 är lite långsam och trög när det gäller bearbetning. nr 2 har dessutom ännu inte förstått att hon är bra, överhuvudtaget - det är nämligen nr 2 som varit helt säker på motsatsen de senaste 8 åren. hon har varit helt övertygad om att hon bara varit till besvär i allt som har med sjukdom att göra, och därför också omöjlig att älska. därför är hon tung, "i vägen", på fel plats och vill pga det inte ha dej i närheten alls. för att du förtjänar bättre än så. för att det skulle vara skönt för dej att slippa.

Vet ni hur svårt det är att vara mittidettahär? Inte svårt som i att inte klara av, inte svårt som i att det inte går att ta sej igenom, inte svårt som i en del annat jag varit i. Svårt som i en ohanterbar förvirring, en obegriplig förståelse och en nästintill osynlig vilja.

Å ena sidan; kärlek som känns mer än någonting annat, ett hjärta som endast och bara säger åt mej att träffa dej igen och vara nära. ingenting annat.
Å andra sidan; ett försök att komma ifrån. pga så mycket annat runtomkring som inte går - och aldrig skulle gå - att leva i. en rädsla i att ha förlorat någonting, en svårighet att vara mej själv.

Jag vill säga att jag älskar dej.
- men jag säger precis tvärtom. jag gör alltid likadant. och jag lär mej aldrig, trots att jag vet.
Jag vill säga att jag älskar dej.
- men det är alltid vid precis samma tidpunkt som jag inser det som jag istället säger hejdå, eller ingenting mer alls.

this is not a good goodbye - didn't I deserve a fair farewell?