om du har tålamod med mig.

Jag ljög för hela världen när jag sa att jag var redo.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. För att jag ville att livet skulle ta fart igen. För att jag ville bli mer "vanlig". För att jag så gärna ville bli mer jag igen. För att jag ville det så fort.

Ni säger att vissa saker måste få ta sin tid, men jag vill svara att vissa känslor måste få ta sin plats precis just nu. För att det blir svårare och svårare - och egentligen redan är försent.

Jag har två sugmärken på halsen som jag normalt nog hade kunnat tycka om, och till och med se som vackra.
Men idag finns det inget vackert med det här
idag finns det inget vackert med dej och mej
idag finns det inget oss?

Jag har aldrig varit en person som kan säga hejdå. Det gör saker så svåra ibland - för jag kan aldrig skilja på om det är rädslan för ett hejdå som gör att jag låter bli, eller om det är oviljan att säga hejdå som är sann.

Jag börjar tro att det inte finns så många saker alls som kan räknas till sanna. Allt är en fråga om perspektiv. Hur många sanningar jag än letar upp så finns det alltid människor runtomkring mig som kan plocka isär dom. Hur många sanningar jag än hittar så kan de vinklas, läggas annorlunda, pusslas ihop på nya sätt - tills de inte liknar någonting alls som har med sanning att göra. tills det är lögner alltihop.

Jag vet inte var mitt jag tar vägen när ditt du är i närheten.
Oavsett; jag kan inte göra detta normalt - alls - utan att du vet vissa saker.

Detta går emot allt jag tror på.

Jag ljög för hela världen när jag sa att jag var redo för den.