över och förbi

jag vet inte.

i söndags åt jag två smörgåsar till frukost och sedan ingenting mer.
igår fick jag en sond instoppad i näsan och kontrast som fyllde upp tarmarna för att röntgas.
igår kväll var det svårt att andas, som vore helvetet tillbaka igen och jag fast i det ännu en gång.
idag inser jag att jag är fri och tillbaka och att jag kan vara den jag alltid varit - men det är en tung sorg inuti ändå
det är lite svårt att gå runt och bära på en sådan sorg
men ibland glömmer jag ju bort den - och kanske är det så det måste få vara
att den kommer då och då, när verkligheten påminner om hur saker och ting kan gå och gå fel, och att den sedan lägger sej och livet bara rullar på

men det är inte mycket som rullar
jag sitter fast i något jag inte riktigt kan komma ur med en bra känsla hur jag än gör

det krävs en förändring
ett steg tillbaka?
två steg fram?

jag vet bara inte.

men jag vet, att dagar som denna, när solen skiner och jag är på rätt sida av en hemsk händelse, dvs förbi den, då älskar jag den blå himlen, alla människor runtomkring, mitt bajsbruna hår som flyger i vinden och framförallt friheten som gör det möjligt att le.

ett två tre sol

"And I'm thinking I prefer not to be rescued"

efter sju dagars meningslöshet och orkeslöshet och ledsamhet och tristess kom en dag igår som förvånade mej för att den kom med glädje

med en vän i stan, med en massa prat om allt mellan himmel och jord, om sådant som spelar roll och gör en glad,

vi hamnade bland hårfärger - där vi letade oss fram bland chokladbrunt, gyllenbrunt, hasselnöt, mahogny och kastanj

väl hemma med hårfärg insåg jag att jag gillar mitt ljusa hår

vi har iallafall sått blommor tomater paprika och chili och nästan allt är på väg upp

ibland tänker jag att om jag inte sover en hel natt snart så dör jag av trötthet

men kan man det?

kärlek och närhet och jag kan inte bete mej alls längre

vi är kanske inte kapabla till att ha en normal relation hur vi än vrider och vänder på det

jag har inte den förmågan oavsett, det vet ju alla sedan innan

hur mycket av sej själv ska man ge upp för att kunna vara med någon annan?

men idag,

jobbintervju och sol och jag kan bete mej normalt igen, jag kan vara en normal individ, en vuxen människa och en förbannat trevlig sådan

plus minus noll är alltid lika med femton - vem försöker lura vem?

"And don't you think I wish that I could stay?"

ärtor.

amazing?

jag vaknar en morgon och känner mej meningslös

sysslolös - meningslös - betydelselös

det vet ju alla?

har man ingen plats står man utanför

jag är trött på att vara utanför alltihop

jag vill också vara med, och varje gång jag tänker så får jag känslan av att vara tre år igen

jag sitter strejkande på golvet med benen och armarna i kors och är lika bestämd som jag var då

och sedan får jag som jag vill

för att jag vägrar ge upp - för att jag är förbannat charmig i min envishet - för att jag är jag?

-"Det finns ingenting som du kan säga som får mej att tycka mindre om dej eller får mej att försvinna. Kanske om du säger att du mördat dina tre senaste pojkvänner, då blir jag nog lite rädd.."

- "Även om jag säger att det var för att hitta dej?"

det var så fint då.

det är konstigt hur jag föll för honom, gjorde om honom för att kunna vara med honom - och sedan saknade honom varje dag varje sekund
för att han inte längre var han

jag får sms en söndag av en vän som jag slötittat på melodifestivalen med, "Danny var inte med på efterfesten och ska inte ställa upp nästa år, haha!" - jag ler och svarar något ironiskt försvarande i stil med att Danny är min favorit och att det är synd om honom för att han inte hade något att fira
det är så vi gör - ändrar verkligheten till något man kan skratta åt, ändrar grejer till något man aldrig kan ta på allvar, förändrar hela världen för att ha någonting att le åt
jag liksom skrattar och låtsas bry mej
för det är så mycket enklare att bry sej om sådant som andra har ork och utrymme till att ta in

två minuter senare hugger det i magen och verkligheten är här igen.

jag har lyssnat på Dannys låt femton gånger bara idag
inte för att den är bra, utan för att det i den finns en viss energi som jag kan sno åt mej
för att jag knappt kan sitta still då
och för att den får mej att tänka på dej.

"I'm feeling great, I'm feeling awesome
let me explain, you are the reason I breathe
You're amazing
AMAZING
You're A A A A-MAZING"

och för att klargöra en sak, jag trodde ALDRIG att jag skulle nämna Danny, än mindre kopiera in en del av hans låttext, i min blogg. så ni vet det. saker förändras? det är mitt försvar.
men det bästa av allt är att jag egentligen aldrig har anledning till att försvara mej.
att jag inte behöver försvara mej

att jag kan vara precis som jag är och att det är helt okej.

varje kväll tänker jag att imorgon ska jag göra annorlunda, imorgon ska jag ta tag i saker
imorgon ska jag vara någon annan
men det slutar alltid med att jag vaknar även den dagen som mej själv
och blir besviken just därför.
det är något i detta tankesättet som borde förändras.
jag vet bara inte hur man gör.

sådärja!

jag har precis bakat världens godaste sockerkaka, från mormors recept

det är möjligt att det finns någonting kvar av den om två timmar men det är inte troligt

nåja, det var inte det jag skulle tala om, det var något mycket viktigare

timing är inte min grej. inte sjukhusets heller.

äntligen har jag fått tid till magnetröntgen av tarmarna för att se vadihelvete det är som gör ont

den 26 mars

problemet?

att jag sett fram emot våffeldagen i två månader och att den infaller den 25 mars

och?

jag får äta två smörgåsar till frukost den dagen - ingenting mer

sen ska damen laxera

jag hatar våffeldagen

iallafall kommer jag göra det detta året

men! jag skiter i kalenderns jävla våffeldag (bokstavligt förmodligen) och skaffar mej en egen!

för min del måste min egen våffeldag vara viktigare än alla andras, det är ju hur logiskt som helst

jag gör det på mitt sätt. som vanligt.

sorg.

iförrgår lämnade jag en sjuk kanin på djursjukhuset

igår åkte jag och hämtade honom i en kartong

han var precis lika mjuk fortfarande

bara mycket kallare

min älskade älskade bror hjälpte mej att begrava honom i trädgården

igårkväll låg jag och grät i två timmar, på golvet där buren förut stod

Hemlis låg precis bredvid

men han har slutat jama nu

han gråter i tystnad, precis som jag

det är så man gör till slut, när tårarna tar slut, när ingen finns där och torkar bort dom, när kramarna tar slut, när ingen hittar ens leende i sorgen och när man omöjligt gör det själv

det finns en viss sorg som tar över hela kroppen och gör det omöjligt att i stunden fungera som människa

jag vet inte varför jag inte bara ber om hjälp att ta mej upp igen, att ta mej ur och igenom, förbi

men jag fick veta en gång att sådant ska man inte behöva be om

och det ligger något i det, tyvärr

jag vet inte vad som händer med mej när jag släpper in någon i mitt liv

det är som att hela livet plötsligt bara faller

som att hela tillvaron är så osäker att jag knappt kan balansera på jorden längre

som att jag varje dag väntar på smällen, katastrofen, min egen olycka

för att jag är så säker på att det omöjligt går att lita på någon annan

jag vet att det är dumt

jag vet att det inte är rättvist

och kanske har jag därför haft en egen del i att det varje gång visat sej vara sant.

bara en person har jag litat på - och det är för att han var ärlig nog att tala om begränsningar, otillräcklighet och omöjligheten att finnas där alltidalltidalltid och till hundra procent varje gång

jag saknar den ärligheten.

det är inte många som är ärliga nog att säga att de inte kan vara den de tror att jag skulle vilja att de var.

Augustus.

Igårkväll somnade mitt älskade lejon in. Han blev bara fyra år.

radarparet på picknick.

första gången jag såg min August, fast då hette han Frans.

på promenix med Alle

på upptäcktsfärd med mej

kramkalas

liten i nytt hem

bästisar

på äventyr i pappas trädgård

Den 22a april 2008 hämtade jag hem lejonkaninen Frans, som fick heta August. Han var en August redan då. Tuff blev han inte förrän långt senare. Men han blev kung. När Hemlis flyttade in 2009 visade han klart och tydligt vem som bestämde. Han kom och buffade när han ville mysa. Han låg i mitten av soffan som om han ägde hela rummet. Han älskade att vara ute och hoppa, förutom när det blåste för mycket i hans lejonman.

För två veckor sedan ville August inte äta ordentligt, men han åt hö och drack vatten. För fyra dagar sedan slutade han äta helt och satt ihopkrupen i ett hörn av buren. När vi kom till veterinären igår kunde dom se att han var förstoppad och behövde läggas in, få näring, medicin och röntgas. Eller så skulle jag bestämma att han skulle få sova. Han lades in, röntgades, hade en knuta i magen som tryckte ihop tarmarna. Operation behövdes för att ge honom en chans. Men han blev aldrig tillräckligt stark för det, på kvällen fick han sövas ändå i hopp om att han skulle klara det. Men hans kropp klarade inte narkosen. Mitt fina lejon dog på operationsbordet

Jag verkligen älskade min lilla hårboll. Jag var ofta irriterad på honom för att han bet i gallret på buren, jag var sur för att han bet sönder sladdar och böcker. Men han var min fluffiga surmopps, min stora köttbullevän, min kompis.

Jag saknar min kompis så det gör ont i hela hjärtat.

August Augustus Augustino Augustinony.

2008-02-28 - 2012-03-05

well..

jodåsåatt, jag har inflammation i bäckenreservoaren - det fick jag veta häromdagen

efter att jag redan gått på en penicillinkur, som uppenbarligen inte fungerade

nu går jag på det igen, en månad

igår var jag sjuk, idag med, igår fick jag feber, inte idag

jag är lite yr och förvirrad

och jättejättejätterädd, faktiskt.

men det är snart bra igen, väl?

det är det man måste tro, alltidalltidalltid.

för att orka andas och se lite lite mening,

för att orka måste man intala sej någonting som man inte kan vara säker på.

och det enda man egentligen kan vara säker på att man gör i slutet är just att andas.