sorg.

iförrgår lämnade jag en sjuk kanin på djursjukhuset

igår åkte jag och hämtade honom i en kartong

han var precis lika mjuk fortfarande

bara mycket kallare

min älskade älskade bror hjälpte mej att begrava honom i trädgården

igårkväll låg jag och grät i två timmar, på golvet där buren förut stod

Hemlis låg precis bredvid

men han har slutat jama nu

han gråter i tystnad, precis som jag

det är så man gör till slut, när tårarna tar slut, när ingen finns där och torkar bort dom, när kramarna tar slut, när ingen hittar ens leende i sorgen och när man omöjligt gör det själv

det finns en viss sorg som tar över hela kroppen och gör det omöjligt att i stunden fungera som människa

jag vet inte varför jag inte bara ber om hjälp att ta mej upp igen, att ta mej ur och igenom, förbi

men jag fick veta en gång att sådant ska man inte behöva be om

och det ligger något i det, tyvärr

jag vet inte vad som händer med mej när jag släpper in någon i mitt liv

det är som att hela livet plötsligt bara faller

som att hela tillvaron är så osäker att jag knappt kan balansera på jorden längre

som att jag varje dag väntar på smällen, katastrofen, min egen olycka

för att jag är så säker på att det omöjligt går att lita på någon annan

jag vet att det är dumt

jag vet att det inte är rättvist

och kanske har jag därför haft en egen del i att det varje gång visat sej vara sant.

bara en person har jag litat på - och det är för att han var ärlig nog att tala om begränsningar, otillräcklighet och omöjligheten att finnas där alltidalltidalltid och till hundra procent varje gång

jag saknar den ärligheten.

det är inte många som är ärliga nog att säga att de inte kan vara den de tror att jag skulle vilja att de var.