This conversation's been dead at arrival

"I don't blame you for being you
but you can't blame me for hating it"

så var det med det. vi gick ifrån att vara mittemellan till att vara ett par till att tydligen vara sådana som gömmer det vi vet att den andra inte tycker om. för att det inte tycks värt det att bara sluta med skiten.

så förbannat onödigt. det är det enda jag kan säga, nästan. jag får se så mycket som jag inte vill se, och jag har lovat den här gången att släppa det. en annan betydelsefull människa bad mej lova att lämna dej och allt du håller på med - och jag lovade.
nu finns det inte längre ett alternativ.

det gör ont, det är klart att det gör. men det gör också ont att vara med någon som gör saker som man inte kan acceptera eller tolerera eller ens "leva med". dead end. det ser ju vem som helst.

jag är glad att du hållt mej vid liv det senaste året och lite till - jag är glad att du gjorde mej glad då och höll mej ovanför ytan och jag är tacksam för att du fanns där.
nu gör du mej inte glad längre, situationen har tagit över och situationen får mej att må dåligt. hur mycket jag än trivts i ditt sällskap så spelar det ingen roll när din verklighet ser ut som den gör. för jag kan omöjligt leva i en sådan verklighet. (hur många gånger ska jag säga det för att övertyga mej själv, tro?) hur lång tid ska det ta för mej att ta mej ur det här på riktigt?

vi hörs,
vill jag säga, men det kommer vi inte att göra.

"baby, seasons change but people don't"

och jag behövde något att längta till

stoppa mej ifrån att förstöra allt jag har

jag har för mycket tid och för mycket saker att kunna göra fel
jag har för mycket kärlek inuti och för få människor att slösa den på

jag visste inte att det kunde vara tungt att bära på kärlek

kom och var min

om jag inte kommer ur sysslolösheten snart så går jag under - täcket

jag vill ligga i en hotellsäng bredvid dej och prata om allt mellan himmel och jord
och mina drömmar gör mej mer ledsen än glad

för att du gör allt det där
- med någon annan

jag sa ju att jag inte ville plocka fram mina innersta känslor och viljor och drömmar
det gör bara ont - jag måste hitta ut

jag kommer inte igenom vissa tankar
de är tunga av höst
fyllda av mörker
sammansatta av blåst

sorgen biter sej fast

allt känns fel
ibland är det bara så

du måste fortsätta lyssna
jag måste fortsätta drömma

älskade älskade morfar.

när morfars hjärta slutade slå i förmiddags var jag helt säker på att mitt hjärta också skulle göra det.

men det slår ännu, och pumpar runt all sorg i kroppen tills jag nästan går sönder.
nästan.

brev till morfar igårkväll

morfar, mina tårar tar aldrig slut
det gör ont i mej när vi går ifrån dej
vi kanske aldrig får se dej igen

morfar, vad ska vi göra utan dej?
vem ska skämta och få alla att skratta,
vem ska höra fel och göra så att vi kommer ifrån alla trista samtalsämnen?

när jag sa "hejdå, morfar" idag kändes det extra
- när du svarar "hejdå, Anna" som alltid och lägger till "min favorit"
hur ska jag kunna hålla ihop då?

när vi gick sa du till mormor "det är skönt när du är här", hon blev ledsen och var så trött att hon behövde gå hem lite
"vi ses imorgon", sa hon
"om det blir en morgondag", sa du

jag hoppas på en morgondag med dej, morfar.
men jag vet att det är egoistiskt.
du är färdig, gå när du vill, jag kommer sakna dej lika mycket oavsett.

det är ifrån dej jag fått min envishet, min bestämdhet och min stolthet - och därför älskar jag det alltihop.
för att jag alltid har älskat, och känt igen mej i, min morfar.

det måste sluta kännas först

en vacker dag ska jag berätta för dej hur mycket jag älskade dej just nu
- det måste bara sluta göra såhär ont först.

jag måste sluta älska först.

det måste sluta kännas först.

jag kallar dej fortfarande finast - men jag vet inte om det är sant
jag kallar dej fortfarande bäst - trots att det gör mej till sämst

precis så känns det. du gör mej sämre.
hur säger man till någon man verkligen tycker om att han får en att må dåligt?
och så frågar du varför jag är så tyst.

- vill du gifta dej med mej?

förutsättningarna har ändrats.

jag är världens tyngsta människa idag, vi kan slå vad
jag tar ofta ut glädjen i förskott - när jag vågar
men jag tar också ut sorgen i förskott och gråter ut den innan den är ett faktum

jag vill ha någon att komma hem till
och det är okej att säga vad man vill (kom ihåg kom ihåg glöm inte bort)

jag rensar bort dej
och inser ibland att livet kan bli bra ändå
och inser ibland att det kan bli ensamhet, tomhet, röra och rentav katastrof

ger du mej ett alternativ som innebär att du kan stanna kvar - då väljer jag det, alla gånger

när i livet gjorde jag fel val? och varför blev allt som det blev?

när man ser resten av livet i hans ögon

jag berättade just för min morfar om dej
och han sa att han kunde se i mina ögon hur mycket jag tycker om dej

jag försöker vara ifrån dej men det går inte, det är totalt omöjligt när hjärtat vill krypa närmare och närmare hela tiden
det är helt omöjligt att hålla sej ifrån den människan som sitter framför, när den människan är en som man älskar och vill vara med resten av livet
när man ser resten av sitt liv i hans ögon

och det gör ont - för jag kan inte vara med någon som håller på med sånt som du gör och jag vill inte vara en sådan som ber om saker, jag vill inte vara en sådan som försöker ändra på något
jag vill vara en sådan som älskar som det är bara


morfar slutade äta igår
tio dagar, sa dom, mer eller mindre, och jag förstår inte, jag kan inte ta in det
om tio dagar då?
ingen morfar kvar - och jag gråter, jag gråter hela tiden och kan inte ta mej för någonting alls
som vore jag helt förlamad av sorg, redan

och jag hatarhatarhatar att jag verkar behöva dej
jag hatar att behöva andra människor överhuvudtaget
man kommer liksom aldrig ifrån
att en kram är bättre än ingen kram alls
att sällskap är bättre än att gråta ensam

men det skälvde när du rörde vid mig

Jag gjorde nyss något som jag aldrig tidigare gjort, en matlista för vad jag ska äta i veckan som kommer. Allt för att göra tillvaron mer planerad och meningsfull - och allt för att undvika sådant som jag egentligen gillar - att ta det som det kommer, att göra det man är sugen på just för stunden - för jag har ju ingen lust. Jag hittar den ingenstans. Grejen är att jag inte ens har tillräckligt mycket lust för att ens leta.

Ja, det kanske är sant att lusten försvann med honom, det förvånar mej inte alls. Men i dettahär finns det inget alternativ, det har jag själv också insett. Jag förtjänar bättre än så - mycket bättre. Och jag släpper hellre mina drömmar nu än att behöva vara rädd att de en dag ska trasslas in i någonting som inte går att komma ur.

Att jag sedan saknar honom nära ibland så att det gör ont i hela kroppen och värker - det hör inte hit. Att jag tänker på honom i allt jag gör och önskar att han var där - det är en annan historia. Att jag ser hans finafina leende framför mej ibland och blir ledsen av tanken att han inte ska le mot mej igen - det är bara löjligt, jag vet.

Nu skärper vi oss. Någon måtta får det va!

Jag har börjat träna också, kanske man kan kalla det. Jag startade i torsdags, med en långpromenad i solskenet. Det blev en och en halv timmes promenad, lite jogging och jag hade tydligen hunnit över en mil när jag väl var hemma igen. Lite att ta i kanske. Det är så jag gör. Tills jag spricker. Igår var jag ute två timmar till. Imorgon kväll är det bodypump-test för mej. Jag tror inte att min kropp håller. Jag har haft väldigt (och då menar jag väldigt) ont i buk, nedre delen av ryggen, magen och helajävlabäckenet sedan jag börjat med sånt här trams. Men jag låter inte bli för det. Jag ska bli Hulken igen, det har jag bestämt. Det enda som kan stoppa mej är om kroppen lägger sej ner och totalvägrar, eller kanske vrider sej i smärtor. Men vi är inte där än. Tack och lov.

Imorgon håller vi vår ena tumme, förresten, för jag ska på jobbintervju på förmiddagen. Och när vi väl ändå håller tummen kan vi fortsätta med det, ett tag till, tills jag får veta om jag kommer in på utbildningen eller inte, för jag vill så gärna börja i oktober.

Det är något av det bästa med er, att jag vet att ni gör det - för min skull.

om du rör mig dör jag

Jag älskar dej.


Någonting annat kommer jag aldrig mer att påstå. Men jag kommer heller aldrig påstå att jag tycker om det.

it's easier than telling the truth

Utdrag från Wikipedia;
[...] Det har anförts många anekdoter om att cannabisbruk leder till likgiltighet och oförmåga. Forskare har kommit att kalla letargi bland cannabisbrukare för amotivation. Amotivationssyndrom har kommit att ses som ett av huvudproblemen med cannabis och utgör ett av huvudargumenten för cannabismotståndare. Bland annat fruktar man en apatisk livsinställning, känslomässig utmattning och dåliga resultat i skola och på arbete. Svenska folkhälsoinstitutet gav 1994 ut skriften Haschboken, där det sägs att amotivationsyndrom "är ett tillstånd av avtrubbning och likgiltighet. Haschrökaren lever då i sin egen värld och verkar helt enkelt vara dum. Han har svårt att uttrycka sig och tala med andra, verkar inte riktigt förstå vad som sägs och nästan ingenting fastnar i minnet."


och plötsligt - plötsligt plötsligt - it makes sense. alltihop. Hur man nu säger det på svenska. Plötsligt förstår jag alltihop. Plötsligt är det klart och tydligt och inte det minsta vagt. Inte ens suddigt. Kanske var det bättre när det var lite imma för ögonen ändå, för det här ville jag inte se. Jag ville inte se det då, och jag vill inte se det nu - men nu när jag ändå förstått och sett, då är det dej jag inte vill se. Någonsin igen.

Det gör bara ont, det är bara det.

why can't you leave me tomorrow instead?

"You have lost the good things I loved about you"

det är i alla fall tyvärr så att jag är vid en punkt där jag inte kan förmå mej att ens höra av mej till dej - och kanske är det bara jag själv som vet varför. men jag vet, och det räcker.
det måste vara såhär.
ingenting annat skulle gå att tro på.

man kan inte förändra andra människor.

men, jag mår bra. mina damer och herrar, jag känner mej stark ändå. jag behöver inte en annan person för att må bra - men jag tvivlar inte heller på att jag skulle må ännuännu bättre om jag hade det. det behövs bara inte, inte just nu. det går bra ändå. det går framåt. det bara är.
och jag gillar det.

jag har en hel del att se fram emot, först och främst vill jag veta om jag kommer in på utbildningen eller inte. jag har fjärilar i magen, minsann. jag ska inte döda dom som jag alltid förut gjort. jag tänker för en gångs skull att jag förtjänar att ha dom där.

"So I hold my breath, there's a smile on my face
and my face wasn't made to wait"