brev till morfar igårkväll

morfar, mina tårar tar aldrig slut
det gör ont i mej när vi går ifrån dej
vi kanske aldrig får se dej igen

morfar, vad ska vi göra utan dej?
vem ska skämta och få alla att skratta,
vem ska höra fel och göra så att vi kommer ifrån alla trista samtalsämnen?

när jag sa "hejdå, morfar" idag kändes det extra
- när du svarar "hejdå, Anna" som alltid och lägger till "min favorit"
hur ska jag kunna hålla ihop då?

när vi gick sa du till mormor "det är skönt när du är här", hon blev ledsen och var så trött att hon behövde gå hem lite
"vi ses imorgon", sa hon
"om det blir en morgondag", sa du

jag hoppas på en morgondag med dej, morfar.
men jag vet att det är egoistiskt.
du är färdig, gå när du vill, jag kommer sakna dej lika mycket oavsett.

det är ifrån dej jag fått min envishet, min bestämdhet och min stolthet - och därför älskar jag det alltihop.
för att jag alltid har älskat, och känt igen mej i, min morfar.