Jag gjorde nyss något som jag aldrig tidigare gjort, en matlista för vad jag ska äta i veckan som kommer. Allt för att göra tillvaron mer planerad och meningsfull - och allt för att undvika sådant som jag egentligen gillar - att ta det som det kommer, att göra det man är sugen på just för stunden - för jag har ju ingen lust. Jag hittar den ingenstans. Grejen är att jag inte ens har tillräckligt mycket lust för att ens leta.
Ja, det kanske är sant att lusten försvann med honom, det förvånar mej inte alls. Men i dettahär finns det inget alternativ, det har jag själv också insett. Jag förtjänar bättre än så - mycket bättre. Och jag släpper hellre mina drömmar nu än att behöva vara rädd att de en dag ska trasslas in i någonting som inte går att komma ur.
Att jag sedan saknar honom nära ibland så att det gör ont i hela kroppen och värker - det hör inte hit. Att jag tänker på honom i allt jag gör och önskar att han var där - det är en annan historia. Att jag ser hans finafina leende framför mej ibland och blir ledsen av tanken att han inte ska le mot mej igen - det är bara löjligt, jag vet.
Nu skärper vi oss. Någon måtta får det va!
Jag har börjat träna också, kanske man kan kalla det. Jag startade i torsdags, med en långpromenad i solskenet. Det blev en och en halv timmes promenad, lite jogging och jag hade tydligen hunnit över en mil när jag väl var hemma igen. Lite att ta i kanske. Det är så jag gör. Tills jag spricker. Igår var jag ute två timmar till. Imorgon kväll är det bodypump-test för mej. Jag tror inte att min kropp håller. Jag har haft väldigt (och då menar jag väldigt) ont i buk, nedre delen av ryggen, magen och helajävlabäckenet sedan jag börjat med sånt här trams. Men jag låter inte bli för det. Jag ska bli Hulken igen, det har jag bestämt. Det enda som kan stoppa mej är om kroppen lägger sej ner och totalvägrar, eller kanske vrider sej i smärtor. Men vi är inte där än. Tack och lov.
Imorgon håller vi vår ena tumme, förresten, för jag ska på jobbintervju på förmiddagen. Och när vi väl ändå håller tummen kan vi fortsätta med det, ett tag till, tills jag får veta om jag kommer in på utbildningen eller inte, för jag vill så gärna börja i oktober.
Det är något av det bästa med er, att jag vet att ni gör det - för min skull.
Kära Anna, det låter som om du har det tufft. Svåra beslut som tas utan att man känner sig bättre. Man lutar sig mot att tänka sig att det är rätt och att man i det långa lopp också kommer känna att det är rätt. Ett slut är en ny början...tänker på dig och hoppas på nytt jobb och utbildning då'rå :). Kram!
SvaraRaderaDet är så jag gör också. Allt tills jag spricker. Min kropp bändes idag till rätta av kotknäckaren. Yttre krafter för att få den balans jag inte har. Många kramar från mig! Pricken
SvaraRadera