jag berättade just för min morfar om dej
och han sa att han kunde se i mina ögon hur mycket jag tycker om dej
jag försöker vara ifrån dej men det går inte, det är totalt omöjligt när hjärtat vill krypa närmare och närmare hela tiden
det är helt omöjligt att hålla sej ifrån den människan som sitter framför, när den människan är en som man älskar och vill vara med resten av livet
när man ser resten av sitt liv i hans ögon
och det gör ont - för jag kan inte vara med någon som håller på med sånt som du gör och jag vill inte vara en sådan som ber om saker, jag vill inte vara en sådan som försöker ändra på något
jag vill vara en sådan som älskar som det är bara
morfar slutade äta igår
tio dagar, sa dom, mer eller mindre, och jag förstår inte, jag kan inte ta in det
om tio dagar då?
ingen morfar kvar - och jag gråter, jag gråter hela tiden och kan inte ta mej för någonting alls
som vore jag helt förlamad av sorg, redan
och jag hatarhatarhatar att jag verkar behöva dej
jag hatar att behöva andra människor överhuvudtaget
man kommer liksom aldrig ifrån
att en kram är bättre än ingen kram alls
att sällskap är bättre än att gråta ensam
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar