torsdag 26 januari 2012
magen.
detta är fruktansvärt ointressant för alla som inte bryr sej om min mage.
jag vet att jag är bortskämd med mitt bra resultat av min senaste operation, jag vet att jag ska vara nöjd som bara behöver gå på toaletten så sällan jag gör eftersom det egentligen borde vara mer och jag vet att jag borde låta bli att klaga eftersom jag har det bättre än jag haft det på länge
men! så är inte fallet. idag vet jag inte ens hur många gånger jag varit på toaletten, jag vet inte hur många gånger jag vikt mej i smärtor, jag vet inte hur många gånger jag förbannat denna satans magen.
jag tycker inte att det är roligt att ha kramper och ont i magen.
jag tycker heller inte att det är roligt att ringa kirurgmottagningen för tionde gången och få beskedet att kirurgen eller någon annan ska ringa upp när ingenting händer.
jag tycker inte att det är så roligt alls just nu.
det är mest bara besvärligt alltihop. jag. hela livet. det går liksom inte riktigt runt.
jag vet att jag är bortskämd med mitt bra resultat av min senaste operation, jag vet att jag ska vara nöjd som bara behöver gå på toaletten så sällan jag gör eftersom det egentligen borde vara mer och jag vet att jag borde låta bli att klaga eftersom jag har det bättre än jag haft det på länge
men! så är inte fallet. idag vet jag inte ens hur många gånger jag varit på toaletten, jag vet inte hur många gånger jag vikt mej i smärtor, jag vet inte hur många gånger jag förbannat denna satans magen.
jag tycker inte att det är roligt att ha kramper och ont i magen.
jag tycker heller inte att det är roligt att ringa kirurgmottagningen för tionde gången och få beskedet att kirurgen eller någon annan ska ringa upp när ingenting händer.
jag tycker inte att det är så roligt alls just nu.
det är mest bara besvärligt alltihop. jag. hela livet. det går liksom inte riktigt runt.
onsdag 25 januari 2012
men ingenting känns.
"med dej på andra sidan jorden får jag tid till ingenting"
eller i alla fall till att släppa någonting som jag inte bör ha i min närhet
och det blev så enkelt när du inte längre var här
jag sitter i en soffa och äter en avokado, istället för att träna bodypump
jag orkade bara inte - inuti mitt huvud pågår ett krig
i mitt hjärta har kriget redan härjat - och nu stannat upp
fred? nej verkligen inte - varken krig eller fred, varken lugn eller kaos
ännu värre - likgiltighet?
värken i hjärtat har satt sej i hela kroppen - så som det oftast blir
värken sitter i varenda liten cell - den har tagit sej in i varenda liten vrå
och framförallt, den har tagit sej in i magen
"jag är lycklig med dej"
vad hände med den tanken? vad hände med att släppa in någon och faktiskt tro? vad hände med att våga? vad hände med att satsa på någonting som gör en glad men som samtidigt skulle kunna ta sönder en fullständigt?
precis det hände. jag gick sönder fullständigt.
detta är inte en utväg. detta är en väg in i ledsamheten.
detta är inte en dålig ursäkt. detta är en bra ursäkt att gå ifrån.
detta är inte en lösning. detta är ett problem.
detta är inte en bra känsla. detta är ångest.
hundra procent ångest som tar över hela mej, allt det som är jag.
detta är inte jag.
varför i herrans namn biter man sönder sin egen läpp som jag gjorde precis?
och varför i herrans namn biter någon annan sönder den?
ikväll är det fotboll och denna gången ska jag inte hålla andan.
inte för det. jag håller andan för så mycket annat.
någon måste påminna mej ibland att andas.
när jag var sjuk, då var du den som fick mej att fortsätta
du hjälpte mej att andas igenom alltihop
du fick mej att hitta mitt eget leende i det elände jag inte ville leva i
du gav mej en känsla av hopp när jag tänkte att livet var slut
- men du gjorde egentligen ingenting
jag gav mej själv allt det där - för att jag trodde på någonting
någonting annat än det här.
och nu då?
"jag kommer hem imorgon"
eller i alla fall till att släppa någonting som jag inte bör ha i min närhet
och det blev så enkelt när du inte längre var här
jag kommer på mej själv med att hålla andan när jag tänker på dej för då kan du inte göra mej lika illa.
jag sitter i en soffa och äter en avokado, istället för att träna bodypump
jag orkade bara inte - inuti mitt huvud pågår ett krig
i mitt hjärta har kriget redan härjat - och nu stannat upp
fred? nej verkligen inte - varken krig eller fred, varken lugn eller kaos
ännu värre - likgiltighet?
värken i hjärtat har satt sej i hela kroppen - så som det oftast blir
värken sitter i varenda liten cell - den har tagit sej in i varenda liten vrå
och framförallt, den har tagit sej in i magen
den gnager hål
den armbågar sej fram genom de tarmar som finns kvar"jag är lycklig med dej"
vad hände med den tanken? vad hände med att släppa in någon och faktiskt tro? vad hände med att våga? vad hände med att satsa på någonting som gör en glad men som samtidigt skulle kunna ta sönder en fullständigt?
precis det hände. jag gick sönder fullständigt.
detta är inte en utväg. detta är en väg in i ledsamheten.
detta är inte en dålig ursäkt. detta är en bra ursäkt att gå ifrån.
detta är inte en lösning. detta är ett problem.
detta är inte en bra känsla. detta är ångest.
hundra procent ångest som tar över hela mej, allt det som är jag.
detta är inte jag.
varför i herrans namn biter man sönder sin egen läpp som jag gjorde precis?
och varför i herrans namn biter någon annan sönder den?
ikväll är det fotboll och denna gången ska jag inte hålla andan.
inte för det. jag håller andan för så mycket annat.
någon måste påminna mej ibland att andas.
när jag var sjuk, då var du den som fick mej att fortsätta
du hjälpte mej att andas igenom alltihop
du fick mej att hitta mitt eget leende i det elände jag inte ville leva i
du gav mej en känsla av hopp när jag tänkte att livet var slut
- men du gjorde egentligen ingenting
jag gav mej själv allt det där - för att jag trodde på någonting
någonting annat än det här.
och nu då?
"jag kommer hem imorgon"
kaffe är gott.
jag har precis sökt tre jobb i Spanien. den där längtan om att få komma tillbaka dit är inte att leka med. den känns i varenda liten del av kroppen när jag tänker på det. när jag tänker på att det finns en chans för mej att åka dit igen så ler jag för mej själv. utan att kunna stoppa det. utan att tänka på det.
men, tillbaka till verkligheten.
vissa dagar vill jag inte ens se solen skina. idag kändes som en sådan dag imorse. nu känns det lite lite bättre.
men det är det egentligen inte. det är egentligen bara en paus ifrån alla tankar och känslor och allt grått och allt tråkigt och allt ledsamt. reflektion är farligt. att reflektera över varenda liten sak som händer eller som man känner eller som man tänker är läskigt - allt blir så tydligt sönderplockat att det går att göra meningslöst oavsett. men, det är också reflektionen som gör allt det meningslösa meningsfullt igen.
det är lite på båda håll, som det mesta.
jag går dock mest åt ett håll - fel håll tror jag. jag vet knappt var jag är.
jag gillar inte att börja om från början. jag börjar hellre i mitten. jag gillar att börja på saker, missförstå mej rätt. jag gillar bara inte att behöva börja om någonting som en dålig repris på något man redan testat och försökt.
en ny början kräver en ny plan. en ny strategi. en ny idé?
ett nytt syfte?
jag har ingen jävla aning.
jag har precis sökt tre jobb i Spanien. den där längtan om att få komma tillbaka dit är inte att leka med. den känns i varenda liten del av kroppen när jag tänker på det. när jag tänker på att det finns en chans för mej att åka dit igen så ler jag för mej själv. utan att kunna stoppa det. utan att tänka på det.
men, tillbaka till verkligheten.
vissa dagar vill jag inte ens se solen skina. idag kändes som en sådan dag imorse. nu känns det lite lite bättre.
men det är det egentligen inte. det är egentligen bara en paus ifrån alla tankar och känslor och allt grått och allt tråkigt och allt ledsamt. reflektion är farligt. att reflektera över varenda liten sak som händer eller som man känner eller som man tänker är läskigt - allt blir så tydligt sönderplockat att det går att göra meningslöst oavsett. men, det är också reflektionen som gör allt det meningslösa meningsfullt igen.
det är lite på båda håll, som det mesta.
jag går dock mest åt ett håll - fel håll tror jag. jag vet knappt var jag är.
jag gillar inte att börja om från början. jag börjar hellre i mitten. jag gillar att börja på saker, missförstå mej rätt. jag gillar bara inte att behöva börja om någonting som en dålig repris på något man redan testat och försökt.
en ny början kräver en ny plan. en ny strategi. en ny idé?
ett nytt syfte?
jag har ingen jävla aning.
måndag 23 januari 2012
nej nej nej.
"I wont be okay and I wont pretend I am"
jag tvivlar på alltihop. det är inte så himla konstigt om man tänker efter. ibland ska man inte tänka efter. ibland måste man. ibland får folk en att göra det oavsett - ibland visar sej folk vara annorlunda än man trott från början. ibland blir man överraskad. ibland blir man besviken. ibland bara trött.
ibland blir man mer säker på sin sak, att det inte går att lita på en enda människa, inte ett enda ord, knappt ens sej själv. ibland inser man att människor som får en att känna och tänka så kanske borde vara i någon annan värld istället för just i min. ibland inser man därför att det är bättre att tro på sånt som är bra, att välja bort ledsamheten, besvikelsen, ilskan, att välja bort delar som inte gör en hel, att sortera ut känslor som gör mer ont än gott.
"letting go of all I've held on to" - varför i hela fridens namn då?
stopp.
- såhär ska det inte vara?
det ska inte göra ont att slå upp ögonen på morgonen. det ska inte vara tungt att stiga upp och det ska inte vara svårt att hålla balansen på sina egna ben. det ska inte kännas obehagligt att andas. det ska inte krypa i kroppen av en del känslor. det ska inte kännas hemskt att vara där man är. det ska inte verka ledsamt, sorgset, tröttsamt. det ska inte verka svårt. det ska inte vara svårt.
vad hände med mitt leende? vem tog det och hur får jag det tillbaka?
jag behöver mitt leende, jag behöver mitt jag.
jag tvivlar på alltihop. det är inte så himla konstigt om man tänker efter. ibland ska man inte tänka efter. ibland måste man. ibland får folk en att göra det oavsett - ibland visar sej folk vara annorlunda än man trott från början. ibland blir man överraskad. ibland blir man besviken. ibland bara trött.
ibland blir man mer säker på sin sak, att det inte går att lita på en enda människa, inte ett enda ord, knappt ens sej själv. ibland inser man att människor som får en att känna och tänka så kanske borde vara i någon annan värld istället för just i min. ibland inser man därför att det är bättre att tro på sånt som är bra, att välja bort ledsamheten, besvikelsen, ilskan, att välja bort delar som inte gör en hel, att sortera ut känslor som gör mer ont än gott.
"letting go of all I've held on to" - varför i hela fridens namn då?
stopp.
- såhär ska det inte vara?
det ska inte göra ont att slå upp ögonen på morgonen. det ska inte vara tungt att stiga upp och det ska inte vara svårt att hålla balansen på sina egna ben. det ska inte kännas obehagligt att andas. det ska inte krypa i kroppen av en del känslor. det ska inte kännas hemskt att vara där man är. det ska inte verka ledsamt, sorgset, tröttsamt. det ska inte verka svårt. det ska inte vara svårt.
vad hände med mitt leende? vem tog det och hur får jag det tillbaka?
jag behöver mitt leende, jag behöver mitt jag.
fredag 20 januari 2012
gå så försiktigt du kan.
jag fick plötsligt väldigt ont i magen.
det finns saker i mitt liv som inte fungerar pga en så enkel grej som att jag är jag och inte klarar av vissa saker.
allt som gör ont måste elimineras.
jag tycker inte att det är okej att ringa och skälla på någon en fredagseftermiddag. jag tycker inte att det är okej att göra det om det så vore tisdag, torsdag, söndag, kväll eller morgon heller.
idag, just nu, pga detta, har jag känslan av att det kvittar vad man än gör. jag hatar den känslan. jag vill inte att det ska kvitta vad jag gör. jag vill att det ska märkas att jag gör precis allt jag kan och att det någonstans uppskattas.
ibland, människor, får ni mej att tvivla på hela den här världens skönhet - ni har inte rätt att göra så. tänk lite, åtminstone då och då, på hur ni beter er? det låter rimligt tycker jag. i alla fall de gånger man ska bete sig mot någon annan.
jag ska be att få tala om att solen just nu skiner rakt in genom balkongen och värmer mej på ryggen. jag älskar den solen. den får mej till exempel att väldigt lätt glömma idioter.
jag måste ändra den här historien, det är i alla fall så det känns
det måste få ett slut, ett sådant som man sedan kan släppa
ett sådant som känns okej och går att leva med
- eller utan, det är ju det som är själva grejen
världens finaste människa är plötsligt en annan
vem vore man utan sina känslor?
jag har förihelvete ägnat hela livet åt att fly. varför det?
jag tänkte häromdagen att det inte ska vara så
det kanske inte är meningen att man ska hitta någon som man redan sett i sina drömmar
som man redan känner igen, redan lärt känna, redan kommit underfund med
det kanske är meningen att man ska hitta någon som själv får ta plats
någon som gör att man ser på ett annat sätt
- någon som förändrar ens drömmar och gör dom bättre
någon som ändrar ens syn på livet
- och därför gör det mer värt.
det finns saker i mitt liv som inte fungerar pga en så enkel grej som att jag är jag och inte klarar av vissa saker.
allt som gör ont måste elimineras.
jag tycker inte att det är okej att ringa och skälla på någon en fredagseftermiddag. jag tycker inte att det är okej att göra det om det så vore tisdag, torsdag, söndag, kväll eller morgon heller.
idag, just nu, pga detta, har jag känslan av att det kvittar vad man än gör. jag hatar den känslan. jag vill inte att det ska kvitta vad jag gör. jag vill att det ska märkas att jag gör precis allt jag kan och att det någonstans uppskattas.
ibland, människor, får ni mej att tvivla på hela den här världens skönhet - ni har inte rätt att göra så. tänk lite, åtminstone då och då, på hur ni beter er? det låter rimligt tycker jag. i alla fall de gånger man ska bete sig mot någon annan.
__________________________________________________
jag ska be att få tala om att solen just nu skiner rakt in genom balkongen och värmer mej på ryggen. jag älskar den solen. den får mej till exempel att väldigt lätt glömma idioter.
__________________________________________________
jag måste ändra den här historien, det är i alla fall så det känns
det måste få ett slut, ett sådant som man sedan kan släppa
ett sådant som känns okej och går att leva med
- eller utan, det är ju det som är själva grejen
världens finaste människa är plötsligt en annan
vem vore man utan sina känslor?
jag har förihelvete ägnat hela livet åt att fly. varför det?
jag tänkte häromdagen att det inte ska vara så
det kanske inte är meningen att man ska hitta någon som man redan sett i sina drömmar
som man redan känner igen, redan lärt känna, redan kommit underfund med
det kanske är meningen att man ska hitta någon som själv får ta plats
någon som gör att man ser på ett annat sätt
- någon som förändrar ens drömmar och gör dom bättre
någon som ändrar ens syn på livet
- och därför gör det mer värt.
måndag 16 januari 2012
måndagen den gråa.
igårkväll klockan elva blev jag klar med tentan. den där tentan som skulle lämnas in den 29 mars. vi vet ju allihop att jag den 15 mars låg på sjukhuset i väntan på att bli opererad dagen därpå. vi vet också allihop att jag inte var människa på månader därefter, även om man då och då kunde tycka sej få en skymt av mitt riktiga jag. nåja. hela tiden har tanken varit att denna tenta skulle bli klar, men vi vet ju också allihop hur lätt det är att skjuta fram allting. och nu plötsligt tar kursen slut om fyra dagar och jag insåg att det var bråttom.
nu är det inte bråttom längre. nu väntar jag bara på att bli godkänd så att jag kan registrera mej på fortsättningskursen.
det känns idag som alltid efter en tenta som "nu då?"
vad gör jag nu? vad har hänt de senaste dagarna? vad ska hjärnan nu fokusera på, ha att jobba med?
oroa er inte. vi känner mitt huvud vid det här laget, det har alltidalltidalltid någonting att jobba med.
jag har nyss varit på inm och haft uppföljning. det känns väldigt märkligt att avsluta någonting som jag aldrig trodde skulle ta slut.
minns ni hur det var för ett år sedan? nej. inte jag heller. men jag minns den här texten jag skrev om hur 2010 hade varit.
http://annamittialltihop.blogg.se/2011/january/utkast-jan-1-2011.html
jag borde göra en likadan för hur 2011 blev. jag återkommer med en sådan.
nu är det inte bråttom längre. nu väntar jag bara på att bli godkänd så att jag kan registrera mej på fortsättningskursen.
det känns idag som alltid efter en tenta som "nu då?"
vad gör jag nu? vad har hänt de senaste dagarna? vad ska hjärnan nu fokusera på, ha att jobba med?
oroa er inte. vi känner mitt huvud vid det här laget, det har alltidalltidalltid någonting att jobba med.
jag har nyss varit på inm och haft uppföljning. det känns väldigt märkligt att avsluta någonting som jag aldrig trodde skulle ta slut.
minns ni hur det var för ett år sedan? nej. inte jag heller. men jag minns den här texten jag skrev om hur 2010 hade varit.
http://annamittialltihop.blogg.se/2011/january/utkast-jan-1-2011.html
jag borde göra en likadan för hur 2011 blev. jag återkommer med en sådan.
lördag 14 januari 2012
jag vet inte?
"och även fast jag inte saknar dig
så känns det som om världen skulle rasa om du glömde mig"
varihelvete kommer den känslan ifrån? och varför skulle det spela någon som helst roll?
"jag har glömt dig en vacker dag"
- jag kan bara inte tänka mej hur det skulle bli.
så känns det som om världen skulle rasa om du glömde mig"
varihelvete kommer den känslan ifrån? och varför skulle det spela någon som helst roll?
"jag har glömt dig en vacker dag"
- jag kan bara inte tänka mej hur det skulle bli.
ofokuserad mittiplugget
vad är det med alla satans beslut man måste ta alltid?
det var inte längesedan jag tvingades ta ett beslut som gick ifrån allt jag drömt om - det beslutet fick jag ta minst sju gånger - och ändå är det inte riktigt så att verkligheten rättat sej efter mitt beslut
(eller är det jag som inte tagit det till hundra procent?)
vad spelar det då för roll?
"vem lämnade vem?"
om verkligheten ser ut som den gör och man inte kan göra någonting alls för att förändra den - ska man då bara bita ihop? kämpa? stå ut med? orka? vara nöjd? vara glad? nöja sig?
jag vet inget värre än folk som nöjer sig. jag har aldrig varit sån. och ändå tänker jag att det ibland hade varit bättre om jag bara gjorde det. då och då.
"du skulle sälja din själ för att få stanna där"
- och jag skulle sälja min för att få ha dej här.
nu är vi där igen.
det var inte längesedan jag tvingades ta ett beslut som gick ifrån allt jag drömt om - det beslutet fick jag ta minst sju gånger - och ändå är det inte riktigt så att verkligheten rättat sej efter mitt beslut
(eller är det jag som inte tagit det till hundra procent?)
vad spelar det då för roll?
"vem lämnade vem?"
om verkligheten ser ut som den gör och man inte kan göra någonting alls för att förändra den - ska man då bara bita ihop? kämpa? stå ut med? orka? vara nöjd? vara glad? nöja sig?
jag vet inget värre än folk som nöjer sig. jag har aldrig varit sån. och ändå tänker jag att det ibland hade varit bättre om jag bara gjorde det. då och då.
"du skulle sälja din själ för att få stanna där"
- och jag skulle sälja min för att få ha dej här.
nu är vi där igen.
fredag 13 januari 2012
en helt vanlig fredag.
det är lite märkligt att jag nyss hittade en gammal kopia på en remiss till KK som min kirurg skickade dit den 16:e maj 2011 i samband med återbesöket efter bäckenreservoarsoperationen, för att jag skulle få veta att allt stod rätt till efter att de rotat i min mage.
vad som hände med den remissen? väldigt bra fråga. väldigt intressant. åtta månader senare har fortfarande ingenting hänt.
och idag önskar jag att det hade gjort det. planen var att jag skulle få en kontakt där, för att kunna få hjälp med framtida problem som kan ha orsakats av operationen. idag fick jag istället ringa vårdcentralen, som självklart backar så fort man talar om sin problematik, som vore det någonting jätteläskigt som ingen vet någonting om, och hänvisar till akuten. "vi har varken utrustning eller kunskap nog att bedömma dig här"
Att sjuksköterskan var världens mest tankelösa som, precis innan hon lade på luren, pratade om fem stora saker som jag kunde ha drabbats av och som kunde vara akuta problem gjorde mej inte lugn alls. Vi talar om graviditet, missfall, utomkvedshavandeskap, äggstockscysta eller -tumör, eller möjligtvis någon form av komplikation efter operationen. Jag tog ett djupt andetag och kände mej lättad över att det inte lät värre..
Nåja. Van vid sjukhus som jag är sätter jag mej inte på akuten om jag inte är halvt döende. Och det är jag ju inte, jag är väldigt mycket levande. Jag ringde experten på området, dvs mamma. Expert på mitt område och på hur sjukvården fungerar, alltså - hon bedömde situationen, sa att det inte var akut i nuläget och sa det som säkert åttiofem procent av sjukvårdspersonalen också skulle säga - "vi avvaktar"
Så var det med det. Jag ringde kirurgmottagningen för säkerhets skull, fick pratat med en sjuksköterska och som vanligt så ska kirurgen ringa upp. "men det är ju fredag så det är inte säkert att hon ringer förrän på måndag" well, i mina öron innebär det bara att detta inte är någonting akut.
Vilket i sin tur innebär att jag kan sitta och plugga på tentan hela dagen idag - fokusera och koncentrera mej.
Jomenvisst!
vad som hände med den remissen? väldigt bra fråga. väldigt intressant. åtta månader senare har fortfarande ingenting hänt.
och idag önskar jag att det hade gjort det. planen var att jag skulle få en kontakt där, för att kunna få hjälp med framtida problem som kan ha orsakats av operationen. idag fick jag istället ringa vårdcentralen, som självklart backar så fort man talar om sin problematik, som vore det någonting jätteläskigt som ingen vet någonting om, och hänvisar till akuten. "vi har varken utrustning eller kunskap nog att bedömma dig här"
Att sjuksköterskan var världens mest tankelösa som, precis innan hon lade på luren, pratade om fem stora saker som jag kunde ha drabbats av och som kunde vara akuta problem gjorde mej inte lugn alls. Vi talar om graviditet, missfall, utomkvedshavandeskap, äggstockscysta eller -tumör, eller möjligtvis någon form av komplikation efter operationen. Jag tog ett djupt andetag och kände mej lättad över att det inte lät värre..
Nåja. Van vid sjukhus som jag är sätter jag mej inte på akuten om jag inte är halvt döende. Och det är jag ju inte, jag är väldigt mycket levande. Jag ringde experten på området, dvs mamma. Expert på mitt område och på hur sjukvården fungerar, alltså - hon bedömde situationen, sa att det inte var akut i nuläget och sa det som säkert åttiofem procent av sjukvårdspersonalen också skulle säga - "vi avvaktar"
Så var det med det. Jag ringde kirurgmottagningen för säkerhets skull, fick pratat med en sjuksköterska och som vanligt så ska kirurgen ringa upp. "men det är ju fredag så det är inte säkert att hon ringer förrän på måndag" well, i mina öron innebär det bara att detta inte är någonting akut.
Vilket i sin tur innebär att jag kan sitta och plugga på tentan hela dagen idag - fokusera och koncentrera mej.
Jomenvisst!
onsdag 11 januari 2012
ni ska få se!
Om man i princip kan skutta ur sängen när klockan ringer halv fem på morgonen - då skulle jag tippa att man inte har så många problem och bekymmer som tynger en
men det kanske bara är jag.
det är i alla fall en bra dag idag. och även fast det regnade när jag gled hemåt på motorvägen förut och bara njöt så skiner solen nu! jag kan tänka mej att vänja mej vid hur jag mår idag. det gör mej ingenting alls om jag blir tvungen.
detta, mina damer och herrar, är en arbetande hand. den är smutsig. full med bakterier. jag gillar det. 
detta är vad jag gjorde och åt efter jobbet idag. (otroligt intressant, jag vet!)
detta är en pigg hund på äventyr. 
detta är en trött hund. 
och dettahär är ungefär så vi känner när vi ska plugga alldeles strax.
tisdag 10 januari 2012
trötthet
Idag gick den här damen upp klockan fem för att kunna börja jobba klockan sex. Jag bara säger det, hon kan om hon vill. Imorgon ska hon gå upp halv fem. Det gör henne redan trött.
Men, eftersom hon till viss del lärt sig av sambo att det är bra att vila lite så har hon nyss gjort det. Vilat en timme, sovit en kvart. Hon är inte så van och duktig på att slappna av och somna verkar det som.
Nåja. Om jag inte hoppar in i duschen nu på studs så kommer tröttheten återigen ta över hela kroppen. Jag vägrar. Dagen ska börja på nytt alldeles strax, och den ska bli förbannat bra!
måndag 9 januari 2012
gröt.
efter magbilden i torsdags fick jag ett mail från en tjej som ville se resten av magen, dvs hur den sett ut efter alla operationer. vi ordnar det, en vacker dag. när jag har psyke nog till att gå igenom allt det där igen.
för så är det. en enda bild och hela kroppen är där igen. bearbetar, tänker efter, känner samma saker. men jag vet var jag är nu och jag behöver bearbeta. när jag faktiskt vill.
vi är nämligen vid en punkt nu när jag kan välja. och jag älskar det. att jag kan välja om jag vill vara ledsen och framförallt att jag kan välja att vara glad nästan helahela tiden.
idag är jag förbannat bra. det är för att jag inte varit det de senaste dagarna, jag har lite att ta igen. det återstår bara en tenta i kursen nu, sedan är jag godkänd (förhoppningsvis) för att få fortsätta på nästa kurs.
ikväll är det träning, förresten. intressant? nej, det kan vi diskutera.
att jag ska äta gröt nu är heller inget jätteintressant. det är mer bara fakta som jag vill dela med mej av, ifall någon skulle undra. nu behöver ni inte undra mer.
det finns en man i Thailand som inte låter mej vara. det fanns en man här förut som gjorde det. krävs det alltid ett visst avstånd för att hinna sakna och känna efter? krävs det alltid en gräns för att vilja gå över den? krävs det alltid alltid alltid fint gräs på den andra jävla sidan för att man inte vattnar sitt eget?
man skulle fint kunna uttrycka det med att jag tröttnat. då är man väldigt snäll. och inte alls arg. vi säger så.
jag är på en plats där jag inte vet om jag vill vara. känner man allt man vill när man vill det? kan man vilja någonting man inte känner? sålänge man inte känner att man inte vill, vill man då? kan en vilja försvinna så snabbt? så plötsligt? av vilken anledning som helst? kan man urskilja en vilja om den skuggas av någonting svårt? borde inte varenda liten känsla i kroppen kännas till hundra procent och varenda liten vilja vara rätt?
det är mycket såntdär nu. fram och tillbaka. men denna gången är det berättigat, vilket gör det hela mycket svårare.
gröt var det - i huvudet och snart på tallriken.
för så är det. en enda bild och hela kroppen är där igen. bearbetar, tänker efter, känner samma saker. men jag vet var jag är nu och jag behöver bearbeta. när jag faktiskt vill.
vi är nämligen vid en punkt nu när jag kan välja. och jag älskar det. att jag kan välja om jag vill vara ledsen och framförallt att jag kan välja att vara glad nästan helahela tiden.
idag är jag förbannat bra. det är för att jag inte varit det de senaste dagarna, jag har lite att ta igen. det återstår bara en tenta i kursen nu, sedan är jag godkänd (förhoppningsvis) för att få fortsätta på nästa kurs.
ikväll är det träning, förresten. intressant? nej, det kan vi diskutera.
att jag ska äta gröt nu är heller inget jätteintressant. det är mer bara fakta som jag vill dela med mej av, ifall någon skulle undra. nu behöver ni inte undra mer.
det finns en man i Thailand som inte låter mej vara. det fanns en man här förut som gjorde det. krävs det alltid ett visst avstånd för att hinna sakna och känna efter? krävs det alltid en gräns för att vilja gå över den? krävs det alltid alltid alltid fint gräs på den andra jävla sidan för att man inte vattnar sitt eget?
man skulle fint kunna uttrycka det med att jag tröttnat. då är man väldigt snäll. och inte alls arg. vi säger så.
jag är på en plats där jag inte vet om jag vill vara. känner man allt man vill när man vill det? kan man vilja någonting man inte känner? sålänge man inte känner att man inte vill, vill man då? kan en vilja försvinna så snabbt? så plötsligt? av vilken anledning som helst? kan man urskilja en vilja om den skuggas av någonting svårt? borde inte varenda liten känsla i kroppen kännas till hundra procent och varenda liten vilja vara rätt?
det är mycket såntdär nu. fram och tillbaka. men denna gången är det berättigat, vilket gör det hela mycket svårare.
gröt var det - i huvudet och snart på tallriken.
torsdag 5 januari 2012
magen.
jag såg just en bild från ett badhus på en väns blogg - och kände känslan i hela kroppen att jag vill gå och bada
simma lite grann, och sitta i värmen i bubbelpoolen och må bra
och sen tänkte jag på min mage och på hur jag inte vill att folk ska se den ibland - och hur obekvämt det är när den syns - hur det ibland känns som att det kvittar - hur den ibland gör mej stolt - hur jag ibland gillar den - hur jag ibland tycker att den är fin - hur jag ibland tycker att den ser hemsk ut
hur jag ibland bara inte orkar med att se på folk att de lägger märke till den, att de reagerar.
simma lite grann, och sitta i värmen i bubbelpoolen och må bra
och sen tänkte jag på min mage och på hur jag inte vill att folk ska se den ibland - och hur obekvämt det är när den syns - hur det ibland känns som att det kvittar - hur den ibland gör mej stolt - hur jag ibland gillar den - hur jag ibland tycker att den är fin - hur jag ibland tycker att den ser hemsk ut
hur jag ibland bara inte orkar med att se på folk att de lägger märke till den, att de reagerar.
den här magen saknar jag. den tyckte jag om alltid.
men bara bara bara utsidan av den, det måste jag komma ihåg.
onsdag 4 januari 2012
slutet på resan och början på en ny
"jag måste varit nån annan innan jag kände dig"
- annars vet jag inte vart mitt gamla jag tagit vägen
jag vet knappt ens om jag saknar henne ibland
ändå känns det som att något är förändrat, att hela jag är ny, att allt bytats ut
- att ingenting är som det var.
det är så lätt att människor blir besvikna.
det är så tungt när människor blir besvikna.
som i en egen bubbla, som inte borde få gå sönder - vet ni då vad jag menar? var jag är? vad jag ägnar mej åt?
Anna från igår har inte funnits på år, inte på samma sätt. Anna igår pausade alla tankar och gick hundra procent på känsla. Anna igår lade allt åt sidan som inte spelar någon roll och bara levde. Anna igår mådde bättre längre tid och Anna igår var så förälskad i hela livet att hjärtat ville stå över alla slag, för att kunna slå i takt med någon annans
livrädd? skräckslagen? utan tvekan.
senast det kändes så mycket minns jag inte ens, så längesedan är det.
och vad händer sen? den där Anna som byggts ihop av osäkerhet, underlägsenhet och rädsla kommer tillbaka. den han gav mej en gång. den Anna vill ändra på verkligheten, hålla fast vid att saker är fel - och mest bara bråka. för att det aldrig igen ska göra så ont som det gjorde då. för att en del minnen gör så ont att bära att man gråter av bara tanken. det värsta med denna Anna är att det finns saker som hon har rätt i.
Jag har alltid varit en ganska ytlig människa, även om ni inte tror mej. Jag ser ytan på folks hjärtan innan de ens öppnar upp, jag ser ovansidan på folks känslor innan de ens pratar om dom, jag ser liv i folks ögon. och om jag inte gör det - då går jag. då är jag på fel ställe.
jag har mina drömmar utstakade i huvudet, jag vet hur han skulle se ut om han kom från drömmen, jag vet hur livet skulle bli om allt blev som jag tänkt - men ingenting blir som man tänkt, och vad spelar det för roll? Gårdagens Anna vet att jag vill att du ska vara precis som du är. Jag har aldrig träffat en finare person. Någonsin.
Du gav mej livet tillbaka, bara genom att bli en del av det.
Jag är förbannat rädd hela tiden - är det därifrån allt försvar kommer? Fram och tillbaka, hit och dit, av och an. Allt det där känner vi ju till. Det har alltid varit så.
Men, för första gången någonsin ska jag prova något nytt - att bara känna, och satsa utifrån det
hur ska jag annars komma någonstans?
Om jag visste detta för tre månader sedan skulle jag ha.. gjort allt för att slippa.
Idag är jag förbannat glad att jag inte vetat någonting alls.
"Jag saknar dig mindre och mindre"
och det är inte ens så att fokus ligger på samma ställe. Du vet när du frågade mej vad det var jag tyckte om hos dej? Jag tänkte i timmar, i dagar, i veckor - och hittade små svar - och när vi sågs sist skulle jag tala om det, men det gick inte ens att säga. Det fanns inte där. Det kanske aldrig fanns där?
Det är inte du som är i mina tankar längre, och det gör inte längre ont. Jag vet inte mycket som behöver sägas, men häromdagen kände jag något i hela kroppen som jag aldrig någonsin under ett och ett halvt års tid känt med dej.
Det är bara så.
Och därför;
PUNKT.
och ingenting mer.
Mitt nyårslöfte blev att sluta med sånt trams du och jag haft och hållt på med - och jag behöver inte ens lova, jag skulle sluta ändå.
Jag har fått veta att det finns någonting helt annat, en annan värld, ett annat sätt, ett alternativ där ingenting gör ont, någonting som är tusen gånger vettigare, mer logiskt och framförallt bättre.
Jag måste vara mer rädd om mej.
Aldrig igen ska jag låta mina ord glida ur händerna så. Dom gör mej till den jag är - och framförallt, den jag vill vara.
"du är nog den som jag borde vara hos" - igen.
men det finns inga borden. det är det bästa. det finns bara känslor och en vilja och ingenting annat spelar någon roll.
Utan ens eget hjärta blir det svårt att andas.
och jag ber om ursäkt för min dumhet, men det tog mej bara tjugosex år att förstå det, inse det och faktiskt ta det till mej.
problemet? samma jävla minne som jagat mej i år - som jag inte kommer ifrån
som börjar om så fort jag vill känna en människa. man känner aldrig en människa tillräckligt bra.
jag önskar fortfarande ibland att jag kunde få nöjet att döda honom - på exakt samma sätt som han dödade mej, min självkänsla, min glädje, livet i mina ögon, min säkerhet och trygghet.
jag trivs i min bubbla, bättre än någon annanstans på hela jorden.
jag satt uppe till fyra inatt och var knappt trött.
ibland funderar jag på om det egentligen är bra att jag får energi av dej - ibland behöver jag inte fundera, ibland bara vet jag - känner jag - att du gör mej gladare än jag varit på mycket mycket länge.
Punkt? Nej, komma-tecken efter kommatecken, efter komma-tecken, efter komma-tecken
jag vill inte sätta en enda punkt
- annars vet jag inte vart mitt gamla jag tagit vägen
jag vet knappt ens om jag saknar henne ibland
ändå känns det som att något är förändrat, att hela jag är ny, att allt bytats ut
- att ingenting är som det var.
det är så lätt att människor blir besvikna.
det är så tungt när människor blir besvikna.
som i en egen bubbla, som inte borde få gå sönder - vet ni då vad jag menar? var jag är? vad jag ägnar mej åt?
Anna från igår har inte funnits på år, inte på samma sätt. Anna igår pausade alla tankar och gick hundra procent på känsla. Anna igår lade allt åt sidan som inte spelar någon roll och bara levde. Anna igår mådde bättre längre tid och Anna igår var så förälskad i hela livet att hjärtat ville stå över alla slag, för att kunna slå i takt med någon annans
livrädd? skräckslagen? utan tvekan.
senast det kändes så mycket minns jag inte ens, så längesedan är det.
och vad händer sen? den där Anna som byggts ihop av osäkerhet, underlägsenhet och rädsla kommer tillbaka. den han gav mej en gång. den Anna vill ändra på verkligheten, hålla fast vid att saker är fel - och mest bara bråka. för att det aldrig igen ska göra så ont som det gjorde då. för att en del minnen gör så ont att bära att man gråter av bara tanken. det värsta med denna Anna är att det finns saker som hon har rätt i.
Jag har alltid varit en ganska ytlig människa, även om ni inte tror mej. Jag ser ytan på folks hjärtan innan de ens öppnar upp, jag ser ovansidan på folks känslor innan de ens pratar om dom, jag ser liv i folks ögon. och om jag inte gör det - då går jag. då är jag på fel ställe.
jag har mina drömmar utstakade i huvudet, jag vet hur han skulle se ut om han kom från drömmen, jag vet hur livet skulle bli om allt blev som jag tänkt - men ingenting blir som man tänkt, och vad spelar det för roll? Gårdagens Anna vet att jag vill att du ska vara precis som du är. Jag har aldrig träffat en finare person. Någonsin.
Du gav mej livet tillbaka, bara genom att bli en del av det.
Jag är förbannat rädd hela tiden - är det därifrån allt försvar kommer? Fram och tillbaka, hit och dit, av och an. Allt det där känner vi ju till. Det har alltid varit så.
Men, för första gången någonsin ska jag prova något nytt - att bara känna, och satsa utifrån det
hur ska jag annars komma någonstans?
Om jag visste detta för tre månader sedan skulle jag ha.. gjort allt för att slippa.
Idag är jag förbannat glad att jag inte vetat någonting alls.
"Jag saknar dig mindre och mindre"
och det är inte ens så att fokus ligger på samma ställe. Du vet när du frågade mej vad det var jag tyckte om hos dej? Jag tänkte i timmar, i dagar, i veckor - och hittade små svar - och när vi sågs sist skulle jag tala om det, men det gick inte ens att säga. Det fanns inte där. Det kanske aldrig fanns där?
Det är inte du som är i mina tankar längre, och det gör inte längre ont. Jag vet inte mycket som behöver sägas, men häromdagen kände jag något i hela kroppen som jag aldrig någonsin under ett och ett halvt års tid känt med dej.
Det är bara så.
Och därför;
PUNKT.
och ingenting mer.
Mitt nyårslöfte blev att sluta med sånt trams du och jag haft och hållt på med - och jag behöver inte ens lova, jag skulle sluta ändå.
Jag har fått veta att det finns någonting helt annat, en annan värld, ett annat sätt, ett alternativ där ingenting gör ont, någonting som är tusen gånger vettigare, mer logiskt och framförallt bättre.
jag satt uppe inatt och skrev.
Du tog min inspiration, min energi, mitt leende och mina ord. Allt som var jag.Jag måste vara mer rädd om mej.
Aldrig igen ska jag låta mina ord glida ur händerna så. Dom gör mej till den jag är - och framförallt, den jag vill vara.
"du är nog den som jag borde vara hos" - igen.
men det finns inga borden. det är det bästa. det finns bara känslor och en vilja och ingenting annat spelar någon roll.
Utan ens eget hjärta blir det svårt att andas.
och jag ber om ursäkt för min dumhet, men det tog mej bara tjugosex år att förstå det, inse det och faktiskt ta det till mej.
problemet? samma jävla minne som jagat mej i år - som jag inte kommer ifrån
som börjar om så fort jag vill känna en människa. man känner aldrig en människa tillräckligt bra.
jag önskar fortfarande ibland att jag kunde få nöjet att döda honom - på exakt samma sätt som han dödade mej, min självkänsla, min glädje, livet i mina ögon, min säkerhet och trygghet.
jag trivs i min bubbla, bättre än någon annanstans på hela jorden.
jag satt uppe till fyra inatt och var knappt trött.
ibland funderar jag på om det egentligen är bra att jag får energi av dej - ibland behöver jag inte fundera, ibland bara vet jag - känner jag - att du gör mej gladare än jag varit på mycket mycket länge.
Punkt? Nej, komma-tecken efter kommatecken, efter komma-tecken, efter komma-tecken
jag vill inte sätta en enda punkt
måndag 2 januari 2012
nytt
jag börjar det nya året genom att jobba ihjäl mej, och det känns trevligt.
jag börjar också med att omöjligt kunna vila när jag faktiskt är ledig.
jag börjar helt enkelt året med att alltid vara igång, med att aldrig riktigt sitta still, med att vara som jag alltid är.
med att leva.
jag började också året med alldeles för lite sömn, och det kan vara det som är anledningen till att de flesta tankar och känslor känns tunga att bära omkring. jag städar, både i lägenheten och inuti, jag rensar ut, plockar isär, hittar nya sätt att pussla ihop det på, hittar nya utvägar - ja, det är just det, att jag alltid alltid alltid hittar en utväg
- och tar den.
det skulle kunna vara ett nyårslöfte att låta bli såntdär - men jag vill inte lova någonting annat än att jag ska försöka leva så mycket jag bara kan och precis så som jag vill. inga undanflykter, inga ursäkter, inget slingrande.
"du är nog den som jag borde vara hos"
men vad gör man åt det, när hela världen är upp och ner trots att allt egentligen äntligen fallit på plats?
problemet är att det inte finns något problem - precis så. det blir så ovant. så lugnt. så förbannat tryggt.
- och fint.
jag börjar också med att omöjligt kunna vila när jag faktiskt är ledig.
jag börjar helt enkelt året med att alltid vara igång, med att aldrig riktigt sitta still, med att vara som jag alltid är.
med att leva.
jag började också året med alldeles för lite sömn, och det kan vara det som är anledningen till att de flesta tankar och känslor känns tunga att bära omkring. jag städar, både i lägenheten och inuti, jag rensar ut, plockar isär, hittar nya sätt att pussla ihop det på, hittar nya utvägar - ja, det är just det, att jag alltid alltid alltid hittar en utväg
- och tar den.
det skulle kunna vara ett nyårslöfte att låta bli såntdär - men jag vill inte lova någonting annat än att jag ska försöka leva så mycket jag bara kan och precis så som jag vill. inga undanflykter, inga ursäkter, inget slingrande.
"du är nog den som jag borde vara hos"
men vad gör man åt det, när hela världen är upp och ner trots att allt egentligen äntligen fallit på plats?
problemet är att det inte finns något problem - precis så. det blir så ovant. så lugnt. så förbannat tryggt.
- och fint.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)