slutet på resan och början på en ny

"jag måste varit nån annan innan jag kände dig"
- annars vet jag inte vart mitt gamla jag tagit vägen
jag vet knappt ens om jag saknar henne ibland
ändå känns det som att något är förändrat, att hela jag är ny, att allt bytats ut
- att ingenting är som det var.


det är så lätt att människor blir besvikna.
det är så tungt när människor blir besvikna.


som i en egen bubbla, som inte borde få gå sönder - vet ni då vad jag menar? var jag är? vad jag ägnar mej åt?
Anna från igår har inte funnits på år, inte på samma sätt. Anna igår pausade alla tankar och gick hundra procent på känsla. Anna igår lade allt åt sidan som inte spelar någon roll och bara levde. Anna igår mådde bättre längre tid och Anna igår var så förälskad i hela livet att hjärtat ville stå över alla slag, för att kunna slå i takt med någon annans

livrädd? skräckslagen? utan tvekan.
senast det kändes så mycket minns jag inte ens, så längesedan är det.


och vad händer sen? den där Anna som byggts ihop av osäkerhet, underlägsenhet och rädsla kommer tillbaka. den han gav mej en gång. den Anna vill ändra på verkligheten, hålla fast vid att saker är fel - och mest bara bråka. för att det aldrig igen ska göra så ont som det gjorde då. för att en del minnen gör så ont att bära att man gråter av bara tanken. det värsta med denna Anna är att det finns saker som hon har rätt i.


Jag har alltid varit en ganska ytlig människa, även om ni inte tror mej. Jag ser ytan på folks hjärtan innan de ens öppnar upp, jag ser ovansidan på folks känslor innan de ens pratar om dom, jag ser liv i folks ögon. och om jag inte gör det - då går jag. då är jag på fel ställe.
jag har mina drömmar utstakade i huvudet, jag vet hur han skulle se ut om han kom från drömmen, jag vet hur livet skulle bli om allt blev som jag tänkt - men ingenting blir som man tänkt, och vad spelar det för roll? Gårdagens Anna vet att jag vill att du ska vara precis som du är. Jag har aldrig träffat en finare person. Någonsin.

Du gav mej livet tillbaka, bara genom att bli en del av det.

Jag är förbannat rädd hela tiden - är det därifrån allt försvar kommer? Fram och tillbaka, hit och dit, av och an. Allt det där känner vi ju till. Det har alltid varit så.
Men, för första gången någonsin ska jag prova något nytt - att bara känna, och satsa utifrån det
hur ska jag annars komma någonstans?

Om jag visste detta för tre månader sedan skulle jag ha.. gjort allt för att slippa.
Idag är jag förbannat glad att jag inte vetat någonting alls.

"Jag saknar dig mindre och mindre"
och det är inte ens så att fokus ligger på samma ställe. Du vet när du frågade mej vad det var jag tyckte om hos dej? Jag tänkte i timmar, i dagar, i veckor - och hittade små svar - och när vi sågs sist skulle jag tala om det, men det gick inte ens att säga. Det fanns inte där. Det kanske aldrig fanns där?
Det är inte du som är i mina tankar längre, och det gör inte längre ont. Jag vet inte mycket som behöver sägas, men häromdagen kände jag något i hela kroppen som jag aldrig någonsin under ett och ett halvt års tid känt med dej.
Det är bara så.
Och därför;
PUNKT.
och ingenting mer.
Mitt nyårslöfte blev att sluta med sånt trams du och jag haft och hållt på med - och jag behöver inte ens lova, jag skulle sluta ändå.
Jag har fått veta att det finns någonting helt annat, en annan värld, ett annat sätt, ett alternativ där ingenting gör ont, någonting som är tusen gånger vettigare, mer logiskt och framförallt bättre.

jag satt uppe inatt och skrev.

Du tog min inspiration, min energi, mitt leende och mina ord. Allt som var jag.
Jag måste vara mer rädd om mej.
Aldrig igen ska jag låta mina ord glida ur händerna så. Dom gör mej till den jag är - och framförallt, den jag vill vara.

"du är nog den som jag borde vara hos" - igen.
men det finns inga borden. det är det bästa. det finns bara känslor och en vilja och ingenting annat spelar någon roll.

Utan ens eget hjärta blir det svårt att andas.
och jag ber om ursäkt för min dumhet, men det tog mej bara tjugosex år att förstå det, inse det och faktiskt ta det till mej.

problemet? samma jävla minne som jagat mej i år - som jag inte kommer ifrån
som börjar om så fort jag vill känna en människa. man känner aldrig en människa tillräckligt bra.
jag önskar fortfarande ibland att jag kunde få nöjet att döda honom - på exakt samma sätt som han dödade mej, min självkänsla, min glädje, livet i mina ögon, min säkerhet och trygghet.

jag trivs i min bubbla, bättre än någon annanstans på hela jorden.

jag satt uppe till fyra inatt och var knappt trött.
ibland funderar jag på om det egentligen är bra att jag får energi av dej - ibland behöver jag inte fundera, ibland bara vet jag - känner jag - att du gör mej gladare än jag varit på mycket mycket länge.

Punkt? Nej, komma-tecken efter kommatecken, efter komma-tecken, efter komma-tecken
jag vill inte sätta en enda punkt