innan han går önskar jag att han kunde stanna, men jag säger ingenting. och vi vet båda två att det är totalt onödigt att stanna för att vara nära när jag håller en mils avstånd hela tiden.
han får aldrig komma nära för att mitt huvud har bestämt sej för att han ändå inte vill. det förstår väl alla. om han inte vill så ska han inte heller. men han envisas, och det får mitt huvud att nästan bli argt. låt mej vara. och så blir huvudets sanning verklighet återigen.
jag säger ingenting men blir ändå arg ibland för att han inte vet någonting. han frågar ju inte. och när han frågar vad det är säger jag ingenting som vore det det enklaste svaret.
jag stänger. jag stänger alltid alla dörrar alla fönster jag flyttar möbler för att få bort alla vrår jag drar för gardiner för att slippa att folk kanske ska kunna se in.
det är alltid försent att ta tillbaka den dagen när jag inser vad jag gjort, den dagen när jag vill se ut igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar