"jag saknar min Anna." fick mej att börja gråta igår. och le samtidigt.
men jag har inte backat denna gången för att jag är rädd, jag har inte backat denna gången för att slippa att du kommer närmre. tror jag. jag var så säker häromdagen, på att jag backar nu för att jag inte klarar av mittimellanet, för att jag inte fixar att ses men inte vara tillsammans, för att jag insåg att du inte ens vet vad som hänt med min mage, bara att någonting hänt. det hade kunnat vara precis vad som helst. och du har trots allt ändå varit med under hela tiden. du har varit med mest och vet minst - hur går det ihop? jag har sett ointresset så länge, men inte velat tro på det. och ändå har det blivit tydligare och tydligare. när jag hade så fruktansvärt ont i magen häromkvällen och låg i din säng och sa det, när jag var tvungen att sätta mej upp för att det gjorde så ont - då låg du kvar och försökte somna.
och jag gick hem. två dagar senare fick jag ett sms där du skrev att du hoppades att allt var okej.
det blir inte okej när det blir sådär.
för ett halvår sedan var vi kanske sådär som man bör och ska, men då stoppade jag alltihop för att jag inte ville kännas vid min egen kropp. nu försöker vi vara där igen, men vi är det inte. vi kommer nära, men det finns redan mönster som är svåra att bryta, det finns redan skrivna regler som inte får glömmas bort. jag vet att jag kände då att du ville ha mej i ditt liv, att jag fick vara med, att du bjöd in och att det kändes, varmt? nu känns det ingenting - och jag blir lika ledsen varje gång. det känns tomt. jag vill vara med, jag behövde komma till punkten där jag är idag för att känna att jag kan, men jag har insett att det tog för lång tid. jag klarade inte av att vara med dej på riktigt förut och när tiden gick blev det försent. jag förstörde alltihop genom att sätta det på paus. genom att inte släppa in. jag saknar dej.
har jag letat efter en anledning att lämna alltihop? jag vet inte. det kanske jag har. det spelar ingen roll nu när den är här. det gör lika ont oavsett. jag såg dej i alla mina drömmar, och nu finns inte ens drömmarna kvar. nu måste jag hitta några nya. igen.
"jag skulle förstå om du ändrade dig och vände om"
- men det är jag som gör det. och jag har inte ens styrka nog att berätta för dej hur det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar