jag har inte ens förmåga att ta mej upp ur soffan, för jag har verkligen ingenting att göra eller ta mej för
jag liksom bara väntar
just nu på att tiden ska gå lite grann så att det blir dags att äta frukost innan bodypumpen som jag ska dra mej till klockan tolv
sen är resten av fredagen jobbigt oplanerad och förväntat ensam
jag gillar inte livet när det känns såhär
jag gillar inte känslan av att vara mer ensam när man är ett par - men så känner jag varenda gång
är det därför jag aldrig får ihop ett enda förhållande?
men det kanske är så, att när jag lever till hundra procent - då kommer allt till hundra procent
då finns det dagar när ångesten är hundra procent, och sorgen
det kanske måste vara så för att det ska kunna bli glädje till hundra procent igen
men glädjen får vänta ett tag, det är mörkt och tungt och på måndag är det begravning.
hundra procents avsked och ändå aldrig ett avsked på riktigt - för att jag inte vill
jag kommer inte säga 'hejdå', morfar - jag gör det bara inte, jag säger 'vi ses' och då kommer vi att göra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar