imorgon.

kan sorgen ta över hela ens kropp?
sätta sej i tarmarna, krypa ner i buken, ta sej in i lungorna, smyga sej in bakom ryggen, smälta ut i fingrarna, lägga sej bakom knäna och värka vid minsta rörelse?

ja, det ser så ut.
sedan i fredags har det varit så. imorgon är det begravning. jag har varit hos min älskade mormor idag och ägnat minst två timmar åt att plocka och sätta ihop blommor i hennes trädgård. blommor som jag ska ha i handen tillsammans med ett brev på väg in i kyrkan som jag sedan ska lämna där. när jag sagt hejdå. men jag ska inte säga hejdå. jag ska inte lämna någonting där.

jag ska gå ut från kyrkan och ta med mej alltihop. sorgen, saknaden, minnena, morfar. han ska vara med mej resten av livet - sen är det inte mer med det. han är fortfarande världens bästa morfar, han är fortfarande den enda morfar jag haft och jag har oavsett aldrig velat byta. jag tar med mej hans envishet, hans bestämdhet och framförallt hans stolthet - eftersom det redan är en del av mej.

återigen;
jag säger inte 'hejdå' morfar, jag säger 'vi ses' - och då kommer vi att göra det.