jag vet inte vad som precis hände
men det rinner tårar längs med kinderna och hjärtat slår alldeles för fort efter ett antal för snabba andetag
plötsligt var jag på sjukhuset igen, mitt i all panik och ångest och en känsla av att livet aldrig igen ska bli likadant, rädslan över att nu är det kört, sorgen över att vara jag
det är folk runtomkring som inte förstår, som försöker hjälpa men som omöjligt kan veta hur det känns, som helst vill medicinera bort varenda känsla som tar över min kropp, jag måste ut men jag sitter fast -
och sen insåg jag att jag faktiskt sitter hemma i min soffa med världens sötaste katt sovandes bredvid, och nu ska allt bli som vanligt igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar