ni känner ju mej vid det här laget. ni vet ju att jag skriver mest om sådant som känns tungt att bära på. sådant som måste läggas någon annanstans än inuti, för att jag sedan ska kunna gå runt och vara mitt lite lättare, gladare jag. det vet vi ju. allihop. men det händer också vissa dagar att glädjen blir för stor för att bära själv. att kärleken svämmar över. idag är en sådan dag. det blir lätt så när man får spendera tid med sin bästa vän och dessutom, som på köpet, har fått ytterligare en bästis, i miniformat, som om det fanns två av henne plötsligt.
ibland undrar jag om jag verkligen förtjänar de vänner som finns kvar - och samtidigt vet jag att jag gör det. jag vet att dom finns kvar för att dom vill det, för att jag är jag och för att vi trivs ihop. det kan låta hemskt, men när jag tänker på alla jag förlorat längs vägen så gör det inte ens ont längre - en vänskap ska klara alla vägar - när jag inser att de bästa någonsin är de som är kvar.
om ni bara visste hur mycket det betyder för mej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar