jag ska sakna dej imorgon.

sådär ja. damen har tagit ytterligare ett beslut som gör ont. men det är för att det ska göra mindre ont sen.
det är alltså inte bara pga dumhet.

jag har pratat så länge om att jag vill ha en förändring i mitt liv för att jag inte har trivts med det som varit. jag är äntligen på väg dit nu. jag öppnar dörrar som jag tidigare inte vågat ta i, eller ens gå i närheten av. jag stänger fönster, som varit öppna mest i brist på annat och just därför bara har stått och slagit. vet ni hur irriterande det är med fönster som står och slår? och det drar. något så fruktansvärt. till slut blir det bara kallt.
det ska bli värme här nu. jag rensar ut sådant som gör mej illa, sådant som gör mej ledsen, sådant jag inte trivs med.
det är steg nummer ett. innan jag kan fylla tomheten med något som istället gör mej glad så måste jag släppa taget.

jag skulle vilja välja att ta tag i saknaden och sorgen och ensamheten imorgon - jag har saker att göra idag - men det är just det, att dom istället tar tag i mej

innan jag satte mej på bussen idag tänkte jag att jag skulle skriva av mej på den. jag gör ofta det, för att rensa. för att få tankarna på plats. men jag satt där på bussen och bara stirrade ut, utan att se någonting alls, jag var som förlamad och glömde nästan hoppa av när jag var framme. jag är här, men det verkar och känns som att jag inte är det.

jag behöver verkligen en vän att prata med. jag reder inte ut det här.

mitt huvud romantiserar alltihop. som om jag förlorat något som var fruktansvärt bra.

vi vet allihop att så inte är fallet. (visst?)

och så dessa sms, för att det ska kännas bättre - "du är värd bättre fröken." och "du borde inte vara ledsen, du borde visa ditt vackra leende mer." - de får mej bara att börja gråta. för att mitt eget ärliga leende är det jag saknar mest av allt.