svammel.

jag tittar bara in för att säga att det är som vanligt - att det går upp och ner och att ni inte ska reagera så värst på de dagar jag skriver att jag gråter konstant. det är som det brukar, "it gets worse before better", jag tar ut all sorg under ett par dagar - och bara två dagar senare är jag så lättad att jag svävar runt och bara mår. det är sådan jag är. förbannat tung vissa dagar, men bara och endast för att kunna lysa och le på riktigt alla andra.


jag log ärligt i onsdags när jag lunchade med min älskade far. jag log inombords när jag fick sms i samma veva, även om det också gjorde ont. jag log för att jag kände mej stark. jag log ärligt också när jag var på bio den kvällen. torsdagen log jag hela dagen, inuti och utanpå eftersom jag fick spendera den med min älskade therese och hennes minidotter. den kvällen hamnade jag sedan hos martin och såg film, jag log då också. och igår log jag när jag tränade, när jag pratade med thomas som alltid, när solen sken, när jag städade (för att glömma att jag borde plugga) och när jag åkte buss.


det är små saker som blir stora. för att man lär sej att se dem. för att man lär sej i mörkret att urskilja allt, även det minsta lilla, som är ljust.

plötsligt blir ljuset det enda viktiga, det enda som är möjligt att se, det enda alternativet.


vad dettahär beror på?
jag har ingen aning. jag ifrågasätter inte längre vem jag är och jag umgås inte heller längre med personer som gör det. ni tar ifrån mej den jag är.
det beror kanske på visat intresse från annat håll. uppskattning, ni vet. bekräftelse. vi behöver ju sånt, av någon anledning. det blir alltid lättare då. hela livet blir liksom lättare att hantera om någon bara bekräftar att man faktiskt lever.


och jag lever. de dagar när jag gråter, de dagar när jag ler, de dagar när jag ligger still och alla de dagar när jag är i rörelse. hela jävla tiden lever jag - och oavsett humör så är jag förbannat glad över det. det är det som är själva grejen, att jag är glad även när jag är ledsen. och dagarna som är fulla med tårar är inte jobbiga, som ni tycks tro, de är inte onödiga, som ni säger - de är helt nödvändiga.
de är en förutsättning för att livet ska kunna bli bättre och bättre.