så ligger det till.

det är så mycket sorg här att jag grät hela dagen igår - jo, konstant, faktiskt.
det är så mycket sorg här att jag grät halva dagen idag också.

så mycket är det. förstår ni då?
när jag säger att jag sover oroligt, att jag vaknar tidigt tidigt och att jag direkt drabbas av sorgen och ångesten över den, och får svårt att andas, och tårarna börjar rinna med ens - förstår ni då?

förstår ni om jag försöker förklara att varje steg jag tar känns fel, att varje andetag jag samlar kraft till känns meningslöst, att varje sekund mina ögon är öppna är slöseri med tid?

jag vet var jag vill vara - och jag kan aldrig igen vara där.

det är klart att det gör ont. och - jag har varit med om mycket svårt, jag vet, men - rent känslomässigt är detta något av det svåraste någonsin.


____________________________________________________________________________________


hur blev jag den jag är?

hur blev jag så fin, hur blev jag så energisk, hur blev jag så rastlös?
hur blev jag så rädd, hur blev jag så utsatt, hur blev jag så ledsen?

hur blev jag min sjukdom, hur blev jag mina operationer, hur blev jag min utbildning, hur blev jag mina erfarenheter?

hur blev jag, egentligen?
och hur blev livet?

spelar det egentligen någon roll att tänka på det? det är som det är. det är inte alltid möjligt att göra någonting åt det.

livet liksom bara blir. mest handlar det bara om tillfälligheter.

det är dags för mej att gå - ifrån mycket.