nya meningar.

Jag har lite grann tappat de flesta av mina ord, därför är jag nästan aldrig här mer
det kan hända att jag faktiskt bara lever lite mer, är mer i livet, upplever mer

att det är mer av precis allt. utom just orden.

inflammationen i bäckenreservoaren vill inte försvinna, men vi (jag och mamma - ett bra team) trycker på hos sjukhuset för att få ett möte med kurator och kirurg och en plan på vidare lösning eller alternativ, just idag känns det hoppfullt att det kan komma en dag när jag får leva mitt liv på mina egna villkor, dvs göra så mycket jag klarar av och inte pressa mej till att klara så mycket som samhället och allt runtomkring kräver

nåja. nu svävar jag igen.

jag vill i alla fall tala om att, om man bortser från magen - man måste alltid alltid alltid bortse från denna mage istället för att styras av den - så är allt bara bra och det är skönt.
jag jobbar varje dag hos en helt fantastisk liten sjuårig tjej som har ett bubblande skratt och en otrolig energi.
plötsligt har livet en helt annan mening.

en stund på jorden.

ibland ställer jag orimliga krav på min omgivning - men oftast bara de gånger när omgivningen gett mej någonting att tvivla på

ibland ställer jag höga krav på de personer jag umgås med - men bara de gånger när jag ens måste fundera över varför de beter sej som de gör

det är ingenting konstigt alls egentligen. idag gör allt ont och jag fokuserar på annat.

jag är tillbaka där jag var för cirkus ett halvår sedan och det tog mej en natt att komma dit.

smärtan måste försvinna. den normala andningen måste komma tillbaka. lugnet måste infinna sej och tryggheten måste kännas igen.

Och så ringer älskade Henrik och jag får gråta en skvätt, med någon, och tala om hur det känns

prata om varför det känns så mycket, och vad det egentligen är som gör ont

och när han säger ”det är inget fel på dej, Anna” då gråter jag mer än någonsin, för det kan ju vem som helst som kommer för nära se, det gjorde till och med han

enda anledningen till att han ser nu att det inte är fel, det är att han är på ett annat avstånd.

meningslöshet och ilska

"honesty is honestly the hardest part for me right now"
- det verkar i alla fall vara väldigt svårt runtomkring


och kanske längst in?
hur vet man det när det mesta känns uppochner?


"you can get addicted to a certain kind of sadness"
eller så kan man hitta nya ledsamheter hela tiden - fråga mej, jag vet


hursomhelst och oavsett - meningen är långt härifrån


jag går upp ur sängen när jag vaknat för fjärde gången, mest för att jag vid den tidpunkten hunnit bli väldigt kissnödig och Hemliskatten har börjat bli otroligt jobbig för att han är hungrig och vill ha frukost - då får han frukost och jag med för att kunna ta min medicin
sen? vi tittar ut genom fönstret i hopp om att det är ljust, det är det oftast inte
vi försöker febrilt komma på någonting att ägna dagen åt, det gör vi oftast inte
vi bygger lite pussel, dricker lite kaffe, tänker några tankar för mycket
får sms på telefonen, vi svarar oftast inte
äter lite lunch, men blir oftast inte mätta då vi aldrig kände hunger från början, jag äter för att jag måste
och det finns ingenting jag gillar mindre än att göra saker jag måste
jag bakar som vore det det enda jag kan ibland
stirrar på en telefon som ringer, inte alltför ofta med att inte ens reflektera över ringsignalen och att det kan ge någonting att svara
sambo kommer hem efter jobbet och ser mitt meningslösa jag, även om han säger att han inte gör det
vi lagar mat och äter middag
sitter vid tv:n
och sen får jag sova igen, äntligen


jag ger ingen chansen att ta mej ur meningslösheten för att jag i dagsläget är bombsäker på att jag kommer hamna här igen - och trots att det väl är självklart så är det en förbannat dum tanke


så hur var det nu igen?
mening nr 1: ge katten mat, mening nr 2: ta medicinen, mening nr 3: baka?, mening nr 4: laga mat så att sambo har lunch dagen efter? äh - mening nr 5: sova, det är så förbannat skönt att sova
_______________________________


och ilskan? jodå.. den måste också ut.


jag ska börja på ett nytt jobb, sa jag det?
50 % vikarie som personlig assistent hos en flicka, jag ser verkligen verkligen fram emot det och tror att det är alldeles lagom för mej att jobba 50 % just nu - men det finns människor som redan, innan jag ens börjat, uttalat sej om att jag inte kommer klara mej i längden på det, ekonomiskt och när jag säger att jag inte skulle klara det fysiskt och psykiskt med någonting annat just nu - då är vi såklart på samma ställe i konversationen igen, där jag inte räcker till, där jag inte gör mitt bästa, där jag inte kan vara så mycket som jag borde i samhället, som människa, som vore det en skyldighet att vara precis 100 % perfekt och på topp alltid?


det var det dummaste jag hört. det kan också vara det dummaste jag någonsin tänkt, och då ska ni veta hur många tankar det ryms i hjärnan varje sekund.


jag kommer med all säkerhet att klara av mindre än om jag vore helt frisk
men jag kommer alltid göra mitt bästa
och kanske, tack vare att jag faktiskt gått igenom allt, med en känsla av att jag kan klara precis vad som helst


jag är hemskt ledsen för att jag blev sjuk
jag är väldigt sorgsen över allt jag varit med om
jag är fruktansvärt olycklig över att vara såhär trött
jag är fullkomligt missnöjd med mina egna försök till ett fungerande liv
jag blir deprimerad när jag inte kan vara som andra i betydelsen pigg, meningsfull, energirik


som sagt, det finns saker som jag är otroligt fruktansvärt och hemskt ledsen för och över
men jag kommer aldrig någonsin att be om ursäkt för vem jag är.

Varför är jag ledsen precis hela tiden? Varför är jag alltid trött? Varför alltid irriterad?

Ibland undrar jag varför jag andas men jag har lärt mej att det är fel fråga att ställa sej. Det är aldrig ens egen andning som är problemet.

Test

Eftersom jag har en iPhone kände jag mej tvungen att försöka blogga ifrån den. Det var bara det.

jaha.

jag i ett nötskal

jag har en iphone att leka med - men jag vet knappt vad jag ska ha den till?

det växer i alla fall små små tomat-, paprika-, chili- och blomplantor på vår balkong

och vi bygger pussel

jag gillar pussel, som håller mej och min mage lugn

hur fastnade jag återigen i ett liv som styrs av magsmärtor?

över och förbi

jag vet inte.

i söndags åt jag två smörgåsar till frukost och sedan ingenting mer.
igår fick jag en sond instoppad i näsan och kontrast som fyllde upp tarmarna för att röntgas.
igår kväll var det svårt att andas, som vore helvetet tillbaka igen och jag fast i det ännu en gång.
idag inser jag att jag är fri och tillbaka och att jag kan vara den jag alltid varit - men det är en tung sorg inuti ändå
det är lite svårt att gå runt och bära på en sådan sorg
men ibland glömmer jag ju bort den - och kanske är det så det måste få vara
att den kommer då och då, när verkligheten påminner om hur saker och ting kan gå och gå fel, och att den sedan lägger sej och livet bara rullar på

men det är inte mycket som rullar
jag sitter fast i något jag inte riktigt kan komma ur med en bra känsla hur jag än gör

det krävs en förändring
ett steg tillbaka?
två steg fram?

jag vet bara inte.

men jag vet, att dagar som denna, när solen skiner och jag är på rätt sida av en hemsk händelse, dvs förbi den, då älskar jag den blå himlen, alla människor runtomkring, mitt bajsbruna hår som flyger i vinden och framförallt friheten som gör det möjligt att le.

ett två tre sol

"And I'm thinking I prefer not to be rescued"

efter sju dagars meningslöshet och orkeslöshet och ledsamhet och tristess kom en dag igår som förvånade mej för att den kom med glädje

med en vän i stan, med en massa prat om allt mellan himmel och jord, om sådant som spelar roll och gör en glad,

vi hamnade bland hårfärger - där vi letade oss fram bland chokladbrunt, gyllenbrunt, hasselnöt, mahogny och kastanj

väl hemma med hårfärg insåg jag att jag gillar mitt ljusa hår

vi har iallafall sått blommor tomater paprika och chili och nästan allt är på väg upp

ibland tänker jag att om jag inte sover en hel natt snart så dör jag av trötthet

men kan man det?

kärlek och närhet och jag kan inte bete mej alls längre

vi är kanske inte kapabla till att ha en normal relation hur vi än vrider och vänder på det

jag har inte den förmågan oavsett, det vet ju alla sedan innan

hur mycket av sej själv ska man ge upp för att kunna vara med någon annan?

men idag,

jobbintervju och sol och jag kan bete mej normalt igen, jag kan vara en normal individ, en vuxen människa och en förbannat trevlig sådan

plus minus noll är alltid lika med femton - vem försöker lura vem?

"And don't you think I wish that I could stay?"

ärtor.

amazing?

jag vaknar en morgon och känner mej meningslös

sysslolös - meningslös - betydelselös

det vet ju alla?

har man ingen plats står man utanför

jag är trött på att vara utanför alltihop

jag vill också vara med, och varje gång jag tänker så får jag känslan av att vara tre år igen

jag sitter strejkande på golvet med benen och armarna i kors och är lika bestämd som jag var då

och sedan får jag som jag vill

för att jag vägrar ge upp - för att jag är förbannat charmig i min envishet - för att jag är jag?

-"Det finns ingenting som du kan säga som får mej att tycka mindre om dej eller får mej att försvinna. Kanske om du säger att du mördat dina tre senaste pojkvänner, då blir jag nog lite rädd.."

- "Även om jag säger att det var för att hitta dej?"

det var så fint då.

det är konstigt hur jag föll för honom, gjorde om honom för att kunna vara med honom - och sedan saknade honom varje dag varje sekund
för att han inte längre var han

jag får sms en söndag av en vän som jag slötittat på melodifestivalen med, "Danny var inte med på efterfesten och ska inte ställa upp nästa år, haha!" - jag ler och svarar något ironiskt försvarande i stil med att Danny är min favorit och att det är synd om honom för att han inte hade något att fira
det är så vi gör - ändrar verkligheten till något man kan skratta åt, ändrar grejer till något man aldrig kan ta på allvar, förändrar hela världen för att ha någonting att le åt
jag liksom skrattar och låtsas bry mej
för det är så mycket enklare att bry sej om sådant som andra har ork och utrymme till att ta in

två minuter senare hugger det i magen och verkligheten är här igen.

jag har lyssnat på Dannys låt femton gånger bara idag
inte för att den är bra, utan för att det i den finns en viss energi som jag kan sno åt mej
för att jag knappt kan sitta still då
och för att den får mej att tänka på dej.

"I'm feeling great, I'm feeling awesome
let me explain, you are the reason I breathe
You're amazing
AMAZING
You're A A A A-MAZING"

och för att klargöra en sak, jag trodde ALDRIG att jag skulle nämna Danny, än mindre kopiera in en del av hans låttext, i min blogg. så ni vet det. saker förändras? det är mitt försvar.
men det bästa av allt är att jag egentligen aldrig har anledning till att försvara mej.
att jag inte behöver försvara mej

att jag kan vara precis som jag är och att det är helt okej.

varje kväll tänker jag att imorgon ska jag göra annorlunda, imorgon ska jag ta tag i saker
imorgon ska jag vara någon annan
men det slutar alltid med att jag vaknar även den dagen som mej själv
och blir besviken just därför.
det är något i detta tankesättet som borde förändras.
jag vet bara inte hur man gör.

sådärja!

jag har precis bakat världens godaste sockerkaka, från mormors recept

det är möjligt att det finns någonting kvar av den om två timmar men det är inte troligt

nåja, det var inte det jag skulle tala om, det var något mycket viktigare

timing är inte min grej. inte sjukhusets heller.

äntligen har jag fått tid till magnetröntgen av tarmarna för att se vadihelvete det är som gör ont

den 26 mars

problemet?

att jag sett fram emot våffeldagen i två månader och att den infaller den 25 mars

och?

jag får äta två smörgåsar till frukost den dagen - ingenting mer

sen ska damen laxera

jag hatar våffeldagen

iallafall kommer jag göra det detta året

men! jag skiter i kalenderns jävla våffeldag (bokstavligt förmodligen) och skaffar mej en egen!

för min del måste min egen våffeldag vara viktigare än alla andras, det är ju hur logiskt som helst

jag gör det på mitt sätt. som vanligt.

sorg.

iförrgår lämnade jag en sjuk kanin på djursjukhuset

igår åkte jag och hämtade honom i en kartong

han var precis lika mjuk fortfarande

bara mycket kallare

min älskade älskade bror hjälpte mej att begrava honom i trädgården

igårkväll låg jag och grät i två timmar, på golvet där buren förut stod

Hemlis låg precis bredvid

men han har slutat jama nu

han gråter i tystnad, precis som jag

det är så man gör till slut, när tårarna tar slut, när ingen finns där och torkar bort dom, när kramarna tar slut, när ingen hittar ens leende i sorgen och när man omöjligt gör det själv

det finns en viss sorg som tar över hela kroppen och gör det omöjligt att i stunden fungera som människa

jag vet inte varför jag inte bara ber om hjälp att ta mej upp igen, att ta mej ur och igenom, förbi

men jag fick veta en gång att sådant ska man inte behöva be om

och det ligger något i det, tyvärr

jag vet inte vad som händer med mej när jag släpper in någon i mitt liv

det är som att hela livet plötsligt bara faller

som att hela tillvaron är så osäker att jag knappt kan balansera på jorden längre

som att jag varje dag väntar på smällen, katastrofen, min egen olycka

för att jag är så säker på att det omöjligt går att lita på någon annan

jag vet att det är dumt

jag vet att det inte är rättvist

och kanske har jag därför haft en egen del i att det varje gång visat sej vara sant.

bara en person har jag litat på - och det är för att han var ärlig nog att tala om begränsningar, otillräcklighet och omöjligheten att finnas där alltidalltidalltid och till hundra procent varje gång

jag saknar den ärligheten.

det är inte många som är ärliga nog att säga att de inte kan vara den de tror att jag skulle vilja att de var.

Augustus.

Igårkväll somnade mitt älskade lejon in. Han blev bara fyra år.

radarparet på picknick.

första gången jag såg min August, fast då hette han Frans.

på promenix med Alle

på upptäcktsfärd med mej

kramkalas

liten i nytt hem

bästisar

på äventyr i pappas trädgård

Den 22a april 2008 hämtade jag hem lejonkaninen Frans, som fick heta August. Han var en August redan då. Tuff blev han inte förrän långt senare. Men han blev kung. När Hemlis flyttade in 2009 visade han klart och tydligt vem som bestämde. Han kom och buffade när han ville mysa. Han låg i mitten av soffan som om han ägde hela rummet. Han älskade att vara ute och hoppa, förutom när det blåste för mycket i hans lejonman.

För två veckor sedan ville August inte äta ordentligt, men han åt hö och drack vatten. För fyra dagar sedan slutade han äta helt och satt ihopkrupen i ett hörn av buren. När vi kom till veterinären igår kunde dom se att han var förstoppad och behövde läggas in, få näring, medicin och röntgas. Eller så skulle jag bestämma att han skulle få sova. Han lades in, röntgades, hade en knuta i magen som tryckte ihop tarmarna. Operation behövdes för att ge honom en chans. Men han blev aldrig tillräckligt stark för det, på kvällen fick han sövas ändå i hopp om att han skulle klara det. Men hans kropp klarade inte narkosen. Mitt fina lejon dog på operationsbordet

Jag verkligen älskade min lilla hårboll. Jag var ofta irriterad på honom för att han bet i gallret på buren, jag var sur för att han bet sönder sladdar och böcker. Men han var min fluffiga surmopps, min stora köttbullevän, min kompis.

Jag saknar min kompis så det gör ont i hela hjärtat.

August Augustus Augustino Augustinony.

2008-02-28 - 2012-03-05

well..

jodåsåatt, jag har inflammation i bäckenreservoaren - det fick jag veta häromdagen

efter att jag redan gått på en penicillinkur, som uppenbarligen inte fungerade

nu går jag på det igen, en månad

igår var jag sjuk, idag med, igår fick jag feber, inte idag

jag är lite yr och förvirrad

och jättejättejätterädd, faktiskt.

men det är snart bra igen, väl?

det är det man måste tro, alltidalltidalltid.

för att orka andas och se lite lite mening,

för att orka måste man intala sej någonting som man inte kan vara säker på.

och det enda man egentligen kan vara säker på att man gör i slutet är just att andas.

äsch.

det svårt att veta var man har sina känslor ibland
särskilt när allt är upp och ner
men jag vet nu, precis, och det gör ont.

idag började jag dagen med att ha ont i magen för att verkligheten ser ut som den gör
och för någonting som fortfarande inte utretts färdigt på sjukhuset
idag jobbade jag nästan ihjäl mej för att slippa känna
idag packade jag ner mina nödvändigaste saker i två väskor och satte mej i en bil och körde iväg trots att jag på vägen knappt såg någonting alls genom all dimmig ledsamhet
idag lämnade jag mina djur och någonting som jag tydligen behöver vara ifrån
idag insåg jag att det är ohållbart att stanna i någonting där förutsättningarna från början är fel
idag grät jag slut på alla mina tårar

ikväll letar jag efter en säng.

imorgon vet jag inte vad jag ska göra - jag är rädd att det bara är tomhet kvar.

________________________________________________

det är märkligt hur man lär sej av alla förbannade erfarenheter man samlar på sej

och det är samtidigt helt fantastiskt

jag jobbar ibland hemma hos en man som varit med om en olycka

när arbetsgivaren frågade mej om jag sett en stomi sa jag bara "ja".

sen var det inte mer med det.

när jag jobbade min första dag hos mannen ville han förklara vad det var, hur det skulle gå till, varför det var som det var - och det slutade istället med en förklaring av varför jag hade haft det likadant en period.

han verkade paff, uppriktigt förvånad, fast med ett leende på läpparna.

som om jag visste det han visste - som om vi visste samma sak och ändå inte.

det är märkligt hur händelser jag helst velat slippa har gjort mej till den jag är idag.

det är märkligt att det ibland är därför jag inte tycker om mej alls, och därför jag gillar mej då och då.

nästa projekt skulle kunna vara att släppa någon nära inpå livet - ett liv som jag själv valt att knappt leva för att jag inte riktigt orkat med alla vändningar - och tala om allt som är svårt för att eliminera det.

jag förstorar alla mina egna hinder i mitt eget huvud tills det är totalt omöjligt att dela det med någon annan

tills det inte finns en chans att gå runt eller igenom ett enda problem

för säkert tjugonde gången gick jag idag ifrån någonting som kunde ha blivit bra om jag bara hade klarat av det.

ibland önskar jag att jag hade klarat mer. ibland önskar jag att någon annan hade gjort det.
bland önskar jag fortfarande att jag slapp andas.

until we become something new

det svåraste hejdå-et någonsin.

för att det tagit så lång tid?

man ska inte dra ut på oundvikliga saker som gör ont och måste göras.

men man kanske måste bli redo.

jag är det.

ibland. det är det som gör det så svårt.

igår värkte det i hela mitt hjärta och hela min kropp och idag har jag träningsvärk i hela kroppen. av en helt annan anledning, men jag föredrar dagens smärta.

den går att låta bli att tänka på.

den går att göra något åt.

det finns en helt annan mening med den.

fade into me

rensning.

igår var det synd om mej - för allt
inte bara för att den dagen, som jag så innerligt hoppats skulle strykas ur kalendern, kom - utan för allt jag varit med om

sånthär skulle jag aldrig kunna prata med dej om.

solen sken idag. det var ljust. jag höll handen för ögonen och kisade så mycket jag kunde. jag har inte plats för så mycket ljus just nu.
ibland är det så. väldigt sällan är det så.

vi har inte så mycket gemensamt, du och jag.

idag tar huvudet över hela mej - och jag låter det göra det
idag tar tankarna över hela mej - och jag tror att det behövs

jag klarade allt galant igår, och inte nog med det - jag andades igenom alltihop - det är inte vanligt alls.

jag vet inte hur man lever på våren längre
våren för två år sedan började med magont och operation, meningslöshet och en kamp
hans leende räddade mej då, varje gång jag fick se det
förra våren kantades av väntan, besvikelse, förberedelse, operation och återhämtning
jag lät hans leende rädda mej även då

nu då? solen skiner, livet är vänt åt rätt håll, jorden snurrar som den ska igen
jag behöver inte räddas när våren kommer
och därför vet jag inte att jag ska bete mej
jag behöver inte hans leende framför mej
och därför finns det så mycket utrymme

"jag är tillbaks i gamla vanor
när du hörde av dig igen"
no shit.

ibland rycker det nervöst i hans vänstra ögonbryn när han pratar. det är skillnaden.

vad gör jag nu?
funderar. känner efter. minns. går ifrån. går framåt. minns. går bakåt. - vad ville du egentligen? stannar upp. reflekterar. tänker efter. uppmärksammar. - vad ville jag? och stänger av. och sedan - samma sak igen.
fortsättning följer - varenda gång
det tar aldrig slut

februari nummer 3

idag är det tomt precis överallt - ångesten tog över hela mej inatt.
ni vet så som den gjorde förr? när jag var rädd, när jag hade ont, när jag var arg?
inatt blev det så. jag grät, skakade och kunde knappt andas normalt.

nåja. jag somnade i alla fall vid fem. det var bra gjort av mej.

jag går runt som i en dimma.
jag vart nyss och lämnade blodprov på sjukhuset.
när jag går på det området och ser ett tiotal fönster som jag vet precis hur det ser ut innanför - då känns det i magen att jag varit där för ofta. minnena känns dessutom i varje liten vrå i kroppen - det gör liksom ont.
kommer det alltid göra ont?

ikväll kommer jag att göra någonting som får mej att få ont i magen.
men det är för att syftet är att det ska sluta göra ont helt sen.
vi får se hur det blir med det.

"I still believe in ignorance as my best defense"

en helt vanlig jävla dag.

jag har fullt med blod på mina fingrar - så går det när man är nervös och inte kan sluta pilla på nagelband och gamla sår.

det är vår i luften idag. imorse var det bara tio minus. inget kallt alls.

jag sitter där i en soffa och låtsas läsa en tidning som jag inte kan fokusera på
jag sitter där och känner hur solens strålar värmer min rygg
i väntrummet är det som om tiden stått still, det är fortfarande samma känsla i luften
det är vår där inne, sommar
för det var det ju sist?
det är läskigt också
det har det varit varje gång, det är i alla fall nästan det enda jag minns
"där har vi ju dig, det var längesedan nu!" säger den snälla fina damen i receptionen och ler
på sätt och vis har jag saknat hennes snällhet
på sätt och vis har jag varit överlycklig över att inte behöva se henne där
det spelar ingen roll att hon säger så
att det var längesedan nu
det kommer inte längre ifrån mej för det
det ligger här,
i väntrummets soffor,
på den kalla britsen i undersökningsrummet, under det bruna pappret
all ångest ligger nära till hands
särskilt om man känner att man inte behöver den och vill ha den
då hoppar den på en
det finns ingen som kan rädda mej här.

_________________________________________________

kirurgen frågar hur jag mår och jag berättar om smärta, om kramper, om trötthet, om smärtstillande
hon känner på magen och jag håller andan av smärta ibland
hon behöver kolla hur reservoaren ser ut - och jag tänker ett "visst" och säger "okej"
jag får ta min jacka med mej och gå till undersökningsrummet
väl där går det inte att andas
britsen, undersökningsgrejerna och allt runtomkring i det rummet kväver mej
jag måste sitta ner och verkligen fokusera för att dra in luft i lungorna, men det är inte luft som kommer in, det är ångest och minnen som tar över hela kroppen och det går inte att hålla tårarna borta
när kirurgen kommer förstår hon att jag behöver förbereda mej längre än två minuter för vissa saker
när kirurgen kommer tror hon att hon haft för bråttom
när kirurgen kommer inser jag att jag inte är stark
när kirurgen går har vi bestämt att jag ska förbereda mej i helgen och komma tillbaka på måndag
när kirurgen gått vinglar jag ut på parkeringen och tänker "jag kom undan, jag räddade mej själv" och kan därför fungera igen
på måndag tar jag paus från det här livet, men inte förrän då
jag skakar och vänder ansiktet mot solen för att kunna andas igen

skjut mej ?

magen.

detta är fruktansvärt ointressant för alla som inte bryr sej om min mage.

jag vet att jag är bortskämd med mitt bra resultat av min senaste operation, jag vet att jag ska vara nöjd som bara behöver gå på toaletten så sällan jag gör eftersom det egentligen borde vara mer och jag vet att jag borde låta bli att klaga eftersom jag har det bättre än jag haft det på länge

men! så är inte fallet. idag vet jag inte ens hur många gånger jag varit på toaletten, jag vet inte hur många gånger jag vikt mej i smärtor, jag vet inte hur många gånger jag förbannat denna satans magen.

jag tycker inte att det är roligt att ha kramper och ont i magen.

jag tycker heller inte att det är roligt att ringa kirurgmottagningen för tionde gången och få beskedet att kirurgen eller någon annan ska ringa upp när ingenting händer.

jag tycker inte att det är så roligt alls just nu.
det är mest bara besvärligt alltihop. jag. hela livet. det går liksom inte riktigt runt.

igår blev det fel. som alltid.

såhär skulle det vara.

men ingenting känns.

"med dej på andra sidan jorden får jag tid till ingenting"
eller i alla fall till att släppa någonting som jag inte bör ha i min närhet
och det blev så enkelt när du inte längre var här

jag kommer på mej själv med att hålla andan när jag tänker på dej för då kan du inte göra mej lika illa.

jag sitter i en soffa och äter en avokado, istället för att träna bodypump
jag orkade bara inte - inuti mitt huvud pågår ett krig
i mitt hjärta har kriget redan härjat - och nu stannat upp
fred? nej verkligen inte - varken krig eller fred, varken lugn eller kaos
ännu värre - likgiltighet?

värken i hjärtat har satt sej i hela kroppen - så som det oftast blir
värken sitter i varenda liten cell - den har tagit sej in i varenda liten vrå
och framförallt, den har tagit sej in i magen

den gnager hål

den armbågar sej fram genom de tarmar som finns kvar

"jag är lycklig med dej"
vad hände med den tanken? vad hände med att släppa in någon och faktiskt tro? vad hände med att våga? vad hände med att satsa på någonting som gör en glad men som samtidigt skulle kunna ta sönder en fullständigt?
precis det hände. jag gick sönder fullständigt.

detta är inte en utväg. detta är en väg in i ledsamheten.
detta är inte en dålig ursäkt. detta är en bra ursäkt att gå ifrån.
detta är inte en lösning. detta är ett problem.
detta är inte en bra känsla. detta är ångest.
hundra procent ångest som tar över hela mej, allt det som är jag.
detta är inte jag.

varför i herrans namn biter man sönder sin egen läpp som jag gjorde precis?
och varför i herrans namn biter någon annan sönder den?

ikväll är det fotboll och denna gången ska jag inte hålla andan.
inte för det. jag håller andan för så mycket annat.
någon måste påminna mej ibland att andas.

när jag var sjuk, då var du den som fick mej att fortsätta
du hjälpte mej att andas igenom alltihop
du fick mej att hitta mitt eget leende i det elände jag inte ville leva i
du gav mej en känsla av hopp när jag tänkte att livet var slut
- men du gjorde egentligen ingenting
jag gav mej själv allt det där - för att jag trodde på någonting

någonting annat än det här.

och nu då?
"jag kommer hem imorgon"

kaffe är gott.

jag har precis sökt tre jobb i Spanien. den där längtan om att få komma tillbaka dit är inte att leka med. den känns i varenda liten del av kroppen när jag tänker på det. när jag tänker på att det finns en chans för mej att åka dit igen så ler jag för mej själv. utan att kunna stoppa det. utan att tänka på det.

men, tillbaka till verkligheten.
vissa dagar vill jag inte ens se solen skina. idag kändes som en sådan dag imorse. nu känns det lite lite bättre.

men det är det egentligen inte. det är egentligen bara en paus ifrån alla tankar och känslor och allt grått och allt tråkigt och allt ledsamt. reflektion är farligt. att reflektera över varenda liten sak som händer eller som man känner eller som man tänker är läskigt - allt blir så tydligt sönderplockat att det går att göra meningslöst oavsett. men, det är också reflektionen som gör allt det meningslösa meningsfullt igen.
det är lite på båda håll, som det mesta.

jag går dock mest åt ett håll - fel håll tror jag. jag vet knappt var jag är.

jag gillar inte att börja om från början. jag börjar hellre i mitten. jag gillar att börja på saker, missförstå mej rätt. jag gillar bara inte att behöva börja om någonting som en dålig repris på något man redan testat och försökt.

en ny början kräver en ny plan. en ny strategi. en ny idé?
ett nytt syfte?

jag har ingen jävla aning.

nej nej nej.

"I wont be okay and I wont pretend I am"

jag tvivlar på alltihop. det är inte så himla konstigt om man tänker efter. ibland ska man inte tänka efter. ibland måste man. ibland får folk en att göra det oavsett - ibland visar sej folk vara annorlunda än man trott från början. ibland blir man överraskad. ibland blir man besviken. ibland bara trött.
ibland blir man mer säker på sin sak, att det inte går att lita på en enda människa, inte ett enda ord, knappt ens sej själv. ibland inser man att människor som får en att känna och tänka så kanske borde vara i någon annan värld istället för just i min. ibland inser man därför att det är bättre att tro på sånt som är bra, att välja bort ledsamheten, besvikelsen, ilskan, att välja bort delar som inte gör en hel, att sortera ut känslor som gör mer ont än gott.

"letting go of all I've held on to" - varför i hela fridens namn då?

stopp.

- såhär ska det inte vara?
det ska inte göra ont att slå upp ögonen på morgonen. det ska inte vara tungt att stiga upp och det ska inte vara svårt att hålla balansen på sina egna ben. det ska inte kännas obehagligt att andas. det ska inte krypa i kroppen av en del känslor. det ska inte kännas hemskt att vara där man är. det ska inte verka ledsamt, sorgset, tröttsamt. det ska inte verka svårt. det ska inte vara svårt.

vad hände med mitt leende? vem tog det och hur får jag det tillbaka?
jag behöver mitt leende, jag behöver mitt jag.

...

jag fick en jättejättejättefin blomma idag.

jag satte den i garderoben.

gå så försiktigt du kan.

jag fick plötsligt väldigt ont i magen.

det finns saker i mitt liv som inte fungerar pga en så enkel grej som att jag är jag och inte klarar av vissa saker.

allt som gör ont måste elimineras.

jag tycker inte att det är okej att ringa och skälla på någon en fredagseftermiddag. jag tycker inte att det är okej att göra det om det så vore tisdag, torsdag, söndag, kväll eller morgon heller.

idag, just nu, pga detta, har jag känslan av att det kvittar vad man än gör. jag hatar den känslan. jag vill inte att det ska kvitta vad jag gör. jag vill att det ska märkas att jag gör precis allt jag kan och att det någonstans uppskattas.

ibland, människor, får ni mej att tvivla på hela den här världens skönhet - ni har inte rätt att göra så. tänk lite, åtminstone då och då, på hur ni beter er? det låter rimligt tycker jag. i alla fall de gånger man ska bete sig mot någon annan.

__________________________________________________

jag ska be att få tala om att solen just nu skiner rakt in genom balkongen och värmer mej på ryggen. jag älskar den solen. den får mej till exempel att väldigt lätt glömma idioter.

__________________________________________________

jag måste ändra den här historien, det är i alla fall så det känns
det måste få ett slut, ett sådant som man sedan kan släppa
ett sådant som känns okej och går att leva med
- eller utan, det är ju det som är själva grejen

världens finaste människa är plötsligt en annan

vem vore man utan sina känslor?

jag har förihelvete ägnat hela livet åt att fly. varför det?

jag tänkte häromdagen att det inte ska vara så
det kanske inte är meningen att man ska hitta någon som man redan sett i sina drömmar
som man redan känner igen, redan lärt känna, redan kommit underfund med
det kanske är meningen att man ska hitta någon som själv får ta plats
någon som gör att man ser på ett annat sätt
- någon som förändrar ens drömmar och gör dom bättre
någon som ändrar ens syn på livet
- och därför gör det mer värt.

måndagen den gråa.

igårkväll klockan elva blev jag klar med tentan. den där tentan som skulle lämnas in den 29 mars. vi vet ju allihop att jag den 15 mars låg på sjukhuset i väntan på att bli opererad dagen därpå. vi vet också allihop att jag inte var människa på månader därefter, även om man då och då kunde tycka sej få en skymt av mitt riktiga jag. nåja. hela tiden har tanken varit att denna tenta skulle bli klar, men vi vet ju också allihop hur lätt det är att skjuta fram allting. och nu plötsligt tar kursen slut om fyra dagar och jag insåg att det var bråttom.

nu är det inte bråttom längre. nu väntar jag bara på att bli godkänd så att jag kan registrera mej på fortsättningskursen.

det känns idag som alltid efter en tenta som "nu då?"
vad gör jag nu? vad har hänt de senaste dagarna? vad ska hjärnan nu fokusera på, ha att jobba med?
oroa er inte. vi känner mitt huvud vid det här laget, det har alltidalltidalltid någonting att jobba med.

jag har nyss varit på inm och haft uppföljning. det känns väldigt märkligt att avsluta någonting som jag aldrig trodde skulle ta slut.

minns ni hur det var för ett år sedan? nej. inte jag heller. men jag minns den här texten jag skrev om hur 2010 hade varit.
http://annamittialltihop.blogg.se/2011/january/utkast-jan-1-2011.html
jag borde göra en likadan för hur 2011 blev. jag återkommer med en sådan.

jag vet inte?

"och även fast jag inte saknar dig
så känns det som om världen skulle rasa om du glömde mig"

varihelvete kommer den känslan ifrån? och varför skulle det spela någon som helst roll?

"jag har glömt dig en vacker dag"
- jag kan bara inte tänka mej hur det skulle bli.

ofokuserad mittiplugget

vad är det med alla satans beslut man måste ta alltid?
det var inte längesedan jag tvingades ta ett beslut som gick ifrån allt jag drömt om - det beslutet fick jag ta minst sju gånger - och ändå är det inte riktigt så att verkligheten rättat sej efter mitt beslut
(eller är det jag som inte tagit det till hundra procent?)

vad spelar det då för roll?

"vem lämnade vem?"

om verkligheten ser ut som den gör och man inte kan göra någonting alls för att förändra den - ska man då bara bita ihop? kämpa? stå ut med? orka? vara nöjd? vara glad? nöja sig?

jag vet inget värre än folk som nöjer sig. jag har aldrig varit sån. och ändå tänker jag att det ibland hade varit bättre om jag bara gjorde det. då och då.

"du skulle sälja din själ för att få stanna där"
- och jag skulle sälja min för att få ha dej här.

nu är vi där igen.

en helt vanlig fredag.

det är lite märkligt att jag nyss hittade en gammal kopia på en remiss till KK som min kirurg skickade dit den 16:e maj 2011 i samband med återbesöket efter bäckenreservoarsoperationen, för att jag skulle få veta att allt stod rätt till efter att de rotat i min mage.

vad som hände med den remissen? väldigt bra fråga. väldigt intressant. åtta månader senare har fortfarande ingenting hänt.

och idag önskar jag att det hade gjort det. planen var att jag skulle få en kontakt där, för att kunna få hjälp med framtida problem som kan ha orsakats av operationen. idag fick jag istället ringa vårdcentralen, som självklart backar så fort man talar om sin problematik, som vore det någonting jätteläskigt som ingen vet någonting om, och hänvisar till akuten. "vi har varken utrustning eller kunskap nog att bedömma dig här"
Att sjuksköterskan var världens mest tankelösa som, precis innan hon lade på luren, pratade om fem stora saker som jag kunde ha drabbats av och som kunde vara akuta problem gjorde mej inte lugn alls. Vi talar om graviditet, missfall, utomkvedshavandeskap, äggstockscysta eller -tumör, eller möjligtvis någon form av komplikation efter operationen. Jag tog ett djupt andetag och kände mej lättad över att det inte lät värre..
Nåja. Van vid sjukhus som jag är sätter jag mej inte på akuten om jag inte är halvt döende. Och det är jag ju inte, jag är väldigt mycket levande. Jag ringde experten på området, dvs mamma. Expert på mitt område och på hur sjukvården fungerar, alltså - hon bedömde situationen, sa att det inte var akut i nuläget och sa det som säkert åttiofem procent av sjukvårdspersonalen också skulle säga - "vi avvaktar"

Så var det med det. Jag ringde kirurgmottagningen för säkerhets skull, fick pratat med en sjuksköterska och som vanligt så ska kirurgen ringa upp. "men det är ju fredag så det är inte säkert att hon ringer förrän på måndag" well, i mina öron innebär det bara att detta inte är någonting akut.

Vilket i sin tur innebär att jag kan sitta och plugga på tentan hela dagen idag - fokusera och koncentrera mej.

Jomenvisst!

ni ska få se!

Om man i princip kan skutta ur sängen när klockan ringer halv fem på morgonen - då skulle jag tippa att man inte har så många problem och bekymmer som tynger en

men det kanske bara är jag.

det är i alla fall en bra dag idag. och även fast det regnade när jag gled hemåt på motorvägen förut och bara njöt så skiner solen nu! jag kan tänka mej att vänja mej vid hur jag mår idag. det gör mej ingenting alls om jag blir tvungen.

detta, mina damer och herrar, är en arbetande hand. den är smutsig. full med bakterier. jag gillar det.

detta är vad jag gjorde och åt efter jobbet idag. (otroligt intressant, jag vet!)

detta är en pigg hund på äventyr.

detta är en trött hund.

och dettahär är ungefär så vi känner när vi ska plugga alldeles strax.

trötthet

Idag gick den här damen upp klockan fem för att kunna börja jobba klockan sex. Jag bara säger det, hon kan om hon vill. Imorgon ska hon gå upp halv fem. Det gör henne redan trött.

Men, eftersom hon till viss del lärt sig av sambo att det är bra att vila lite så har hon nyss gjort det. Vilat en timme, sovit en kvart. Hon är inte så van och duktig på att slappna av och somna verkar det som.

Nåja. Om jag inte hoppar in i duschen nu på studs så kommer tröttheten återigen ta över hela kroppen. Jag vägrar. Dagen ska börja på nytt alldeles strax, och den ska bli förbannat bra!

gröt.

efter magbilden i torsdags fick jag ett mail från en tjej som ville se resten av magen, dvs hur den sett ut efter alla operationer. vi ordnar det, en vacker dag. när jag har psyke nog till att gå igenom allt det där igen.

för så är det. en enda bild och hela kroppen är där igen. bearbetar, tänker efter, känner samma saker. men jag vet var jag är nu och jag behöver bearbeta. när jag faktiskt vill.
vi är nämligen vid en punkt nu när jag kan välja. och jag älskar det. att jag kan välja om jag vill vara ledsen och framförallt att jag kan välja att vara glad nästan helahela tiden.

idag är jag förbannat bra. det är för att jag inte varit det de senaste dagarna, jag har lite att ta igen. det återstår bara en tenta i kursen nu, sedan är jag godkänd (förhoppningsvis) för att få fortsätta på nästa kurs.
ikväll är det träning, förresten. intressant? nej, det kan vi diskutera.
att jag ska äta gröt nu är heller inget jätteintressant. det är mer bara fakta som jag vill dela med mej av, ifall någon skulle undra. nu behöver ni inte undra mer.

det finns en man i Thailand som inte låter mej vara. det fanns en man här förut som gjorde det. krävs det alltid ett visst avstånd för att hinna sakna och känna efter? krävs det alltid en gräns för att vilja gå över den? krävs det alltid alltid alltid fint gräs på den andra jävla sidan för att man inte vattnar sitt eget?
man skulle fint kunna uttrycka det med att jag tröttnat. då är man väldigt snäll. och inte alls arg. vi säger så.

jag är på en plats där jag inte vet om jag vill vara. känner man allt man vill när man vill det? kan man vilja någonting man inte känner? sålänge man inte känner att man inte vill, vill man då? kan en vilja försvinna så snabbt? så plötsligt? av vilken anledning som helst? kan man urskilja en vilja om den skuggas av någonting svårt? borde inte varenda liten känsla i kroppen kännas till hundra procent och varenda liten vilja vara rätt?

det är mycket såntdär nu. fram och tillbaka. men denna gången är det berättigat, vilket gör det hela mycket svårare.

gröt var det - i huvudet och snart på tallriken.

magen.

jag såg just en bild från ett badhus på en väns blogg - och kände känslan i hela kroppen att jag vill gå och bada
simma lite grann, och sitta i värmen i bubbelpoolen och må bra

och sen tänkte jag på min mage och på hur jag inte vill att folk ska se den ibland - och hur obekvämt det är när den syns - hur det ibland känns som att det kvittar - hur den ibland gör mej stolt - hur jag ibland gillar den - hur jag ibland tycker att den är fin - hur jag ibland tycker att den ser hemsk ut

hur jag ibland bara inte orkar med att se på folk att de lägger märke till den, att de reagerar.

den här magen saknar jag. den tyckte jag om alltid.

men bara bara bara utsidan av den, det måste jag komma ihåg.

slutet på resan och början på en ny

"jag måste varit nån annan innan jag kände dig"
- annars vet jag inte vart mitt gamla jag tagit vägen
jag vet knappt ens om jag saknar henne ibland
ändå känns det som att något är förändrat, att hela jag är ny, att allt bytats ut
- att ingenting är som det var.


det är så lätt att människor blir besvikna.
det är så tungt när människor blir besvikna.


som i en egen bubbla, som inte borde få gå sönder - vet ni då vad jag menar? var jag är? vad jag ägnar mej åt?
Anna från igår har inte funnits på år, inte på samma sätt. Anna igår pausade alla tankar och gick hundra procent på känsla. Anna igår lade allt åt sidan som inte spelar någon roll och bara levde. Anna igår mådde bättre längre tid och Anna igår var så förälskad i hela livet att hjärtat ville stå över alla slag, för att kunna slå i takt med någon annans

livrädd? skräckslagen? utan tvekan.
senast det kändes så mycket minns jag inte ens, så längesedan är det.


och vad händer sen? den där Anna som byggts ihop av osäkerhet, underlägsenhet och rädsla kommer tillbaka. den han gav mej en gång. den Anna vill ändra på verkligheten, hålla fast vid att saker är fel - och mest bara bråka. för att det aldrig igen ska göra så ont som det gjorde då. för att en del minnen gör så ont att bära att man gråter av bara tanken. det värsta med denna Anna är att det finns saker som hon har rätt i.


Jag har alltid varit en ganska ytlig människa, även om ni inte tror mej. Jag ser ytan på folks hjärtan innan de ens öppnar upp, jag ser ovansidan på folks känslor innan de ens pratar om dom, jag ser liv i folks ögon. och om jag inte gör det - då går jag. då är jag på fel ställe.
jag har mina drömmar utstakade i huvudet, jag vet hur han skulle se ut om han kom från drömmen, jag vet hur livet skulle bli om allt blev som jag tänkt - men ingenting blir som man tänkt, och vad spelar det för roll? Gårdagens Anna vet att jag vill att du ska vara precis som du är. Jag har aldrig träffat en finare person. Någonsin.

Du gav mej livet tillbaka, bara genom att bli en del av det.

Jag är förbannat rädd hela tiden - är det därifrån allt försvar kommer? Fram och tillbaka, hit och dit, av och an. Allt det där känner vi ju till. Det har alltid varit så.
Men, för första gången någonsin ska jag prova något nytt - att bara känna, och satsa utifrån det
hur ska jag annars komma någonstans?

Om jag visste detta för tre månader sedan skulle jag ha.. gjort allt för att slippa.
Idag är jag förbannat glad att jag inte vetat någonting alls.

"Jag saknar dig mindre och mindre"
och det är inte ens så att fokus ligger på samma ställe. Du vet när du frågade mej vad det var jag tyckte om hos dej? Jag tänkte i timmar, i dagar, i veckor - och hittade små svar - och när vi sågs sist skulle jag tala om det, men det gick inte ens att säga. Det fanns inte där. Det kanske aldrig fanns där?
Det är inte du som är i mina tankar längre, och det gör inte längre ont. Jag vet inte mycket som behöver sägas, men häromdagen kände jag något i hela kroppen som jag aldrig någonsin under ett och ett halvt års tid känt med dej.
Det är bara så.
Och därför;
PUNKT.
och ingenting mer.
Mitt nyårslöfte blev att sluta med sånt trams du och jag haft och hållt på med - och jag behöver inte ens lova, jag skulle sluta ändå.
Jag har fått veta att det finns någonting helt annat, en annan värld, ett annat sätt, ett alternativ där ingenting gör ont, någonting som är tusen gånger vettigare, mer logiskt och framförallt bättre.

jag satt uppe inatt och skrev.

Du tog min inspiration, min energi, mitt leende och mina ord. Allt som var jag.
Jag måste vara mer rädd om mej.
Aldrig igen ska jag låta mina ord glida ur händerna så. Dom gör mej till den jag är - och framförallt, den jag vill vara.

"du är nog den som jag borde vara hos" - igen.
men det finns inga borden. det är det bästa. det finns bara känslor och en vilja och ingenting annat spelar någon roll.

Utan ens eget hjärta blir det svårt att andas.
och jag ber om ursäkt för min dumhet, men det tog mej bara tjugosex år att förstå det, inse det och faktiskt ta det till mej.

problemet? samma jävla minne som jagat mej i år - som jag inte kommer ifrån
som börjar om så fort jag vill känna en människa. man känner aldrig en människa tillräckligt bra.
jag önskar fortfarande ibland att jag kunde få nöjet att döda honom - på exakt samma sätt som han dödade mej, min självkänsla, min glädje, livet i mina ögon, min säkerhet och trygghet.

jag trivs i min bubbla, bättre än någon annanstans på hela jorden.

jag satt uppe till fyra inatt och var knappt trött.
ibland funderar jag på om det egentligen är bra att jag får energi av dej - ibland behöver jag inte fundera, ibland bara vet jag - känner jag - att du gör mej gladare än jag varit på mycket mycket länge.

Punkt? Nej, komma-tecken efter kommatecken, efter komma-tecken, efter komma-tecken
jag vill inte sätta en enda punkt