rensning.

igår var det synd om mej - för allt
inte bara för att den dagen, som jag så innerligt hoppats skulle strykas ur kalendern, kom - utan för allt jag varit med om

sånthär skulle jag aldrig kunna prata med dej om.

solen sken idag. det var ljust. jag höll handen för ögonen och kisade så mycket jag kunde. jag har inte plats för så mycket ljus just nu.
ibland är det så. väldigt sällan är det så.

vi har inte så mycket gemensamt, du och jag.

idag tar huvudet över hela mej - och jag låter det göra det
idag tar tankarna över hela mej - och jag tror att det behövs

jag klarade allt galant igår, och inte nog med det - jag andades igenom alltihop - det är inte vanligt alls.

jag vet inte hur man lever på våren längre
våren för två år sedan började med magont och operation, meningslöshet och en kamp
hans leende räddade mej då, varje gång jag fick se det
förra våren kantades av väntan, besvikelse, förberedelse, operation och återhämtning
jag lät hans leende rädda mej även då

nu då? solen skiner, livet är vänt åt rätt håll, jorden snurrar som den ska igen
jag behöver inte räddas när våren kommer
och därför vet jag inte att jag ska bete mej
jag behöver inte hans leende framför mej
och därför finns det så mycket utrymme

"jag är tillbaks i gamla vanor
när du hörde av dig igen"
no shit.

ibland rycker det nervöst i hans vänstra ögonbryn när han pratar. det är skillnaden.

vad gör jag nu?
funderar. känner efter. minns. går ifrån. går framåt. minns. går bakåt. - vad ville du egentligen? stannar upp. reflekterar. tänker efter. uppmärksammar. - vad ville jag? och stänger av. och sedan - samma sak igen.
fortsättning följer - varenda gång
det tar aldrig slut