en helt vanlig jävla dag.

jag har fullt med blod på mina fingrar - så går det när man är nervös och inte kan sluta pilla på nagelband och gamla sår.

det är vår i luften idag. imorse var det bara tio minus. inget kallt alls.

jag sitter där i en soffa och låtsas läsa en tidning som jag inte kan fokusera på
jag sitter där och känner hur solens strålar värmer min rygg
i väntrummet är det som om tiden stått still, det är fortfarande samma känsla i luften
det är vår där inne, sommar
för det var det ju sist?
det är läskigt också
det har det varit varje gång, det är i alla fall nästan det enda jag minns
"där har vi ju dig, det var längesedan nu!" säger den snälla fina damen i receptionen och ler
på sätt och vis har jag saknat hennes snällhet
på sätt och vis har jag varit överlycklig över att inte behöva se henne där
det spelar ingen roll att hon säger så
att det var längesedan nu
det kommer inte längre ifrån mej för det
det ligger här,
i väntrummets soffor,
på den kalla britsen i undersökningsrummet, under det bruna pappret
all ångest ligger nära till hands
särskilt om man känner att man inte behöver den och vill ha den
då hoppar den på en
det finns ingen som kan rädda mej här.

_________________________________________________

kirurgen frågar hur jag mår och jag berättar om smärta, om kramper, om trötthet, om smärtstillande
hon känner på magen och jag håller andan av smärta ibland
hon behöver kolla hur reservoaren ser ut - och jag tänker ett "visst" och säger "okej"
jag får ta min jacka med mej och gå till undersökningsrummet
väl där går det inte att andas
britsen, undersökningsgrejerna och allt runtomkring i det rummet kväver mej
jag måste sitta ner och verkligen fokusera för att dra in luft i lungorna, men det är inte luft som kommer in, det är ångest och minnen som tar över hela kroppen och det går inte att hålla tårarna borta
när kirurgen kommer förstår hon att jag behöver förbereda mej längre än två minuter för vissa saker
när kirurgen kommer tror hon att hon haft för bråttom
när kirurgen kommer inser jag att jag inte är stark
när kirurgen går har vi bestämt att jag ska förbereda mej i helgen och komma tillbaka på måndag
när kirurgen gått vinglar jag ut på parkeringen och tänker "jag kom undan, jag räddade mej själv" och kan därför fungera igen
på måndag tar jag paus från det här livet, men inte förrän då
jag skakar och vänder ansiktet mot solen för att kunna andas igen