meningslöshet och ilska

"honesty is honestly the hardest part for me right now"
- det verkar i alla fall vara väldigt svårt runtomkring


och kanske längst in?
hur vet man det när det mesta känns uppochner?


"you can get addicted to a certain kind of sadness"
eller så kan man hitta nya ledsamheter hela tiden - fråga mej, jag vet


hursomhelst och oavsett - meningen är långt härifrån


jag går upp ur sängen när jag vaknat för fjärde gången, mest för att jag vid den tidpunkten hunnit bli väldigt kissnödig och Hemliskatten har börjat bli otroligt jobbig för att han är hungrig och vill ha frukost - då får han frukost och jag med för att kunna ta min medicin
sen? vi tittar ut genom fönstret i hopp om att det är ljust, det är det oftast inte
vi försöker febrilt komma på någonting att ägna dagen åt, det gör vi oftast inte
vi bygger lite pussel, dricker lite kaffe, tänker några tankar för mycket
får sms på telefonen, vi svarar oftast inte
äter lite lunch, men blir oftast inte mätta då vi aldrig kände hunger från början, jag äter för att jag måste
och det finns ingenting jag gillar mindre än att göra saker jag måste
jag bakar som vore det det enda jag kan ibland
stirrar på en telefon som ringer, inte alltför ofta med att inte ens reflektera över ringsignalen och att det kan ge någonting att svara
sambo kommer hem efter jobbet och ser mitt meningslösa jag, även om han säger att han inte gör det
vi lagar mat och äter middag
sitter vid tv:n
och sen får jag sova igen, äntligen


jag ger ingen chansen att ta mej ur meningslösheten för att jag i dagsläget är bombsäker på att jag kommer hamna här igen - och trots att det väl är självklart så är det en förbannat dum tanke


så hur var det nu igen?
mening nr 1: ge katten mat, mening nr 2: ta medicinen, mening nr 3: baka?, mening nr 4: laga mat så att sambo har lunch dagen efter? äh - mening nr 5: sova, det är så förbannat skönt att sova
_______________________________


och ilskan? jodå.. den måste också ut.


jag ska börja på ett nytt jobb, sa jag det?
50 % vikarie som personlig assistent hos en flicka, jag ser verkligen verkligen fram emot det och tror att det är alldeles lagom för mej att jobba 50 % just nu - men det finns människor som redan, innan jag ens börjat, uttalat sej om att jag inte kommer klara mej i längden på det, ekonomiskt och när jag säger att jag inte skulle klara det fysiskt och psykiskt med någonting annat just nu - då är vi såklart på samma ställe i konversationen igen, där jag inte räcker till, där jag inte gör mitt bästa, där jag inte kan vara så mycket som jag borde i samhället, som människa, som vore det en skyldighet att vara precis 100 % perfekt och på topp alltid?


det var det dummaste jag hört. det kan också vara det dummaste jag någonsin tänkt, och då ska ni veta hur många tankar det ryms i hjärnan varje sekund.


jag kommer med all säkerhet att klara av mindre än om jag vore helt frisk
men jag kommer alltid göra mitt bästa
och kanske, tack vare att jag faktiskt gått igenom allt, med en känsla av att jag kan klara precis vad som helst


jag är hemskt ledsen för att jag blev sjuk
jag är väldigt sorgsen över allt jag varit med om
jag är fruktansvärt olycklig över att vara såhär trött
jag är fullkomligt missnöjd med mina egna försök till ett fungerande liv
jag blir deprimerad när jag inte kan vara som andra i betydelsen pigg, meningsfull, energirik


som sagt, det finns saker som jag är otroligt fruktansvärt och hemskt ledsen för och över
men jag kommer aldrig någonsin att be om ursäkt för vem jag är.