en stund på jorden.

ibland ställer jag orimliga krav på min omgivning - men oftast bara de gånger när omgivningen gett mej någonting att tvivla på

ibland ställer jag höga krav på de personer jag umgås med - men bara de gånger när jag ens måste fundera över varför de beter sej som de gör

det är ingenting konstigt alls egentligen. idag gör allt ont och jag fokuserar på annat.

jag är tillbaka där jag var för cirkus ett halvår sedan och det tog mej en natt att komma dit.

smärtan måste försvinna. den normala andningen måste komma tillbaka. lugnet måste infinna sej och tryggheten måste kännas igen.

Och så ringer älskade Henrik och jag får gråta en skvätt, med någon, och tala om hur det känns

prata om varför det känns så mycket, och vad det egentligen är som gör ont

och när han säger ”det är inget fel på dej, Anna” då gråter jag mer än någonsin, för det kan ju vem som helst som kommer för nära se, det gjorde till och med han

enda anledningen till att han ser nu att det inte är fel, det är att han är på ett annat avstånd.