nya meningar.

Jag har lite grann tappat de flesta av mina ord, därför är jag nästan aldrig här mer
det kan hända att jag faktiskt bara lever lite mer, är mer i livet, upplever mer

att det är mer av precis allt. utom just orden.

inflammationen i bäckenreservoaren vill inte försvinna, men vi (jag och mamma - ett bra team) trycker på hos sjukhuset för att få ett möte med kurator och kirurg och en plan på vidare lösning eller alternativ, just idag känns det hoppfullt att det kan komma en dag när jag får leva mitt liv på mina egna villkor, dvs göra så mycket jag klarar av och inte pressa mej till att klara så mycket som samhället och allt runtomkring kräver

nåja. nu svävar jag igen.

jag vill i alla fall tala om att, om man bortser från magen - man måste alltid alltid alltid bortse från denna mage istället för att styras av den - så är allt bara bra och det är skönt.
jag jobbar varje dag hos en helt fantastisk liten sjuårig tjej som har ett bubblande skratt och en otrolig energi.
plötsligt har livet en helt annan mening.

en stund på jorden.

ibland ställer jag orimliga krav på min omgivning - men oftast bara de gånger när omgivningen gett mej någonting att tvivla på

ibland ställer jag höga krav på de personer jag umgås med - men bara de gånger när jag ens måste fundera över varför de beter sej som de gör

det är ingenting konstigt alls egentligen. idag gör allt ont och jag fokuserar på annat.

jag är tillbaka där jag var för cirkus ett halvår sedan och det tog mej en natt att komma dit.

smärtan måste försvinna. den normala andningen måste komma tillbaka. lugnet måste infinna sej och tryggheten måste kännas igen.

Och så ringer älskade Henrik och jag får gråta en skvätt, med någon, och tala om hur det känns

prata om varför det känns så mycket, och vad det egentligen är som gör ont

och när han säger ”det är inget fel på dej, Anna” då gråter jag mer än någonsin, för det kan ju vem som helst som kommer för nära se, det gjorde till och med han

enda anledningen till att han ser nu att det inte är fel, det är att han är på ett annat avstånd.

meningslöshet och ilska

"honesty is honestly the hardest part for me right now"
- det verkar i alla fall vara väldigt svårt runtomkring


och kanske längst in?
hur vet man det när det mesta känns uppochner?


"you can get addicted to a certain kind of sadness"
eller så kan man hitta nya ledsamheter hela tiden - fråga mej, jag vet


hursomhelst och oavsett - meningen är långt härifrån


jag går upp ur sängen när jag vaknat för fjärde gången, mest för att jag vid den tidpunkten hunnit bli väldigt kissnödig och Hemliskatten har börjat bli otroligt jobbig för att han är hungrig och vill ha frukost - då får han frukost och jag med för att kunna ta min medicin
sen? vi tittar ut genom fönstret i hopp om att det är ljust, det är det oftast inte
vi försöker febrilt komma på någonting att ägna dagen åt, det gör vi oftast inte
vi bygger lite pussel, dricker lite kaffe, tänker några tankar för mycket
får sms på telefonen, vi svarar oftast inte
äter lite lunch, men blir oftast inte mätta då vi aldrig kände hunger från början, jag äter för att jag måste
och det finns ingenting jag gillar mindre än att göra saker jag måste
jag bakar som vore det det enda jag kan ibland
stirrar på en telefon som ringer, inte alltför ofta med att inte ens reflektera över ringsignalen och att det kan ge någonting att svara
sambo kommer hem efter jobbet och ser mitt meningslösa jag, även om han säger att han inte gör det
vi lagar mat och äter middag
sitter vid tv:n
och sen får jag sova igen, äntligen


jag ger ingen chansen att ta mej ur meningslösheten för att jag i dagsläget är bombsäker på att jag kommer hamna här igen - och trots att det väl är självklart så är det en förbannat dum tanke


så hur var det nu igen?
mening nr 1: ge katten mat, mening nr 2: ta medicinen, mening nr 3: baka?, mening nr 4: laga mat så att sambo har lunch dagen efter? äh - mening nr 5: sova, det är så förbannat skönt att sova
_______________________________


och ilskan? jodå.. den måste också ut.


jag ska börja på ett nytt jobb, sa jag det?
50 % vikarie som personlig assistent hos en flicka, jag ser verkligen verkligen fram emot det och tror att det är alldeles lagom för mej att jobba 50 % just nu - men det finns människor som redan, innan jag ens börjat, uttalat sej om att jag inte kommer klara mej i längden på det, ekonomiskt och när jag säger att jag inte skulle klara det fysiskt och psykiskt med någonting annat just nu - då är vi såklart på samma ställe i konversationen igen, där jag inte räcker till, där jag inte gör mitt bästa, där jag inte kan vara så mycket som jag borde i samhället, som människa, som vore det en skyldighet att vara precis 100 % perfekt och på topp alltid?


det var det dummaste jag hört. det kan också vara det dummaste jag någonsin tänkt, och då ska ni veta hur många tankar det ryms i hjärnan varje sekund.


jag kommer med all säkerhet att klara av mindre än om jag vore helt frisk
men jag kommer alltid göra mitt bästa
och kanske, tack vare att jag faktiskt gått igenom allt, med en känsla av att jag kan klara precis vad som helst


jag är hemskt ledsen för att jag blev sjuk
jag är väldigt sorgsen över allt jag varit med om
jag är fruktansvärt olycklig över att vara såhär trött
jag är fullkomligt missnöjd med mina egna försök till ett fungerande liv
jag blir deprimerad när jag inte kan vara som andra i betydelsen pigg, meningsfull, energirik


som sagt, det finns saker som jag är otroligt fruktansvärt och hemskt ledsen för och över
men jag kommer aldrig någonsin att be om ursäkt för vem jag är.

Varför är jag ledsen precis hela tiden? Varför är jag alltid trött? Varför alltid irriterad?

Ibland undrar jag varför jag andas men jag har lärt mej att det är fel fråga att ställa sej. Det är aldrig ens egen andning som är problemet.

Test

Eftersom jag har en iPhone kände jag mej tvungen att försöka blogga ifrån den. Det var bara det.

jaha.

jag i ett nötskal

jag har en iphone att leka med - men jag vet knappt vad jag ska ha den till?

det växer i alla fall små små tomat-, paprika-, chili- och blomplantor på vår balkong

och vi bygger pussel

jag gillar pussel, som håller mej och min mage lugn

hur fastnade jag återigen i ett liv som styrs av magsmärtor?

över och förbi

jag vet inte.

i söndags åt jag två smörgåsar till frukost och sedan ingenting mer.
igår fick jag en sond instoppad i näsan och kontrast som fyllde upp tarmarna för att röntgas.
igår kväll var det svårt att andas, som vore helvetet tillbaka igen och jag fast i det ännu en gång.
idag inser jag att jag är fri och tillbaka och att jag kan vara den jag alltid varit - men det är en tung sorg inuti ändå
det är lite svårt att gå runt och bära på en sådan sorg
men ibland glömmer jag ju bort den - och kanske är det så det måste få vara
att den kommer då och då, när verkligheten påminner om hur saker och ting kan gå och gå fel, och att den sedan lägger sej och livet bara rullar på

men det är inte mycket som rullar
jag sitter fast i något jag inte riktigt kan komma ur med en bra känsla hur jag än gör

det krävs en förändring
ett steg tillbaka?
två steg fram?

jag vet bara inte.

men jag vet, att dagar som denna, när solen skiner och jag är på rätt sida av en hemsk händelse, dvs förbi den, då älskar jag den blå himlen, alla människor runtomkring, mitt bajsbruna hår som flyger i vinden och framförallt friheten som gör det möjligt att le.

ett två tre sol

"And I'm thinking I prefer not to be rescued"

efter sju dagars meningslöshet och orkeslöshet och ledsamhet och tristess kom en dag igår som förvånade mej för att den kom med glädje

med en vän i stan, med en massa prat om allt mellan himmel och jord, om sådant som spelar roll och gör en glad,

vi hamnade bland hårfärger - där vi letade oss fram bland chokladbrunt, gyllenbrunt, hasselnöt, mahogny och kastanj

väl hemma med hårfärg insåg jag att jag gillar mitt ljusa hår

vi har iallafall sått blommor tomater paprika och chili och nästan allt är på väg upp

ibland tänker jag att om jag inte sover en hel natt snart så dör jag av trötthet

men kan man det?

kärlek och närhet och jag kan inte bete mej alls längre

vi är kanske inte kapabla till att ha en normal relation hur vi än vrider och vänder på det

jag har inte den förmågan oavsett, det vet ju alla sedan innan

hur mycket av sej själv ska man ge upp för att kunna vara med någon annan?

men idag,

jobbintervju och sol och jag kan bete mej normalt igen, jag kan vara en normal individ, en vuxen människa och en förbannat trevlig sådan

plus minus noll är alltid lika med femton - vem försöker lura vem?

"And don't you think I wish that I could stay?"

ärtor.

amazing?

jag vaknar en morgon och känner mej meningslös

sysslolös - meningslös - betydelselös

det vet ju alla?

har man ingen plats står man utanför

jag är trött på att vara utanför alltihop

jag vill också vara med, och varje gång jag tänker så får jag känslan av att vara tre år igen

jag sitter strejkande på golvet med benen och armarna i kors och är lika bestämd som jag var då

och sedan får jag som jag vill

för att jag vägrar ge upp - för att jag är förbannat charmig i min envishet - för att jag är jag?

-"Det finns ingenting som du kan säga som får mej att tycka mindre om dej eller får mej att försvinna. Kanske om du säger att du mördat dina tre senaste pojkvänner, då blir jag nog lite rädd.."

- "Även om jag säger att det var för att hitta dej?"

det var så fint då.

det är konstigt hur jag föll för honom, gjorde om honom för att kunna vara med honom - och sedan saknade honom varje dag varje sekund
för att han inte längre var han

jag får sms en söndag av en vän som jag slötittat på melodifestivalen med, "Danny var inte med på efterfesten och ska inte ställa upp nästa år, haha!" - jag ler och svarar något ironiskt försvarande i stil med att Danny är min favorit och att det är synd om honom för att han inte hade något att fira
det är så vi gör - ändrar verkligheten till något man kan skratta åt, ändrar grejer till något man aldrig kan ta på allvar, förändrar hela världen för att ha någonting att le åt
jag liksom skrattar och låtsas bry mej
för det är så mycket enklare att bry sej om sådant som andra har ork och utrymme till att ta in

två minuter senare hugger det i magen och verkligheten är här igen.

jag har lyssnat på Dannys låt femton gånger bara idag
inte för att den är bra, utan för att det i den finns en viss energi som jag kan sno åt mej
för att jag knappt kan sitta still då
och för att den får mej att tänka på dej.

"I'm feeling great, I'm feeling awesome
let me explain, you are the reason I breathe
You're amazing
AMAZING
You're A A A A-MAZING"

och för att klargöra en sak, jag trodde ALDRIG att jag skulle nämna Danny, än mindre kopiera in en del av hans låttext, i min blogg. så ni vet det. saker förändras? det är mitt försvar.
men det bästa av allt är att jag egentligen aldrig har anledning till att försvara mej.
att jag inte behöver försvara mej

att jag kan vara precis som jag är och att det är helt okej.

varje kväll tänker jag att imorgon ska jag göra annorlunda, imorgon ska jag ta tag i saker
imorgon ska jag vara någon annan
men det slutar alltid med att jag vaknar även den dagen som mej själv
och blir besviken just därför.
det är något i detta tankesättet som borde förändras.
jag vet bara inte hur man gör.

sådärja!

jag har precis bakat världens godaste sockerkaka, från mormors recept

det är möjligt att det finns någonting kvar av den om två timmar men det är inte troligt

nåja, det var inte det jag skulle tala om, det var något mycket viktigare

timing är inte min grej. inte sjukhusets heller.

äntligen har jag fått tid till magnetröntgen av tarmarna för att se vadihelvete det är som gör ont

den 26 mars

problemet?

att jag sett fram emot våffeldagen i två månader och att den infaller den 25 mars

och?

jag får äta två smörgåsar till frukost den dagen - ingenting mer

sen ska damen laxera

jag hatar våffeldagen

iallafall kommer jag göra det detta året

men! jag skiter i kalenderns jävla våffeldag (bokstavligt förmodligen) och skaffar mej en egen!

för min del måste min egen våffeldag vara viktigare än alla andras, det är ju hur logiskt som helst

jag gör det på mitt sätt. som vanligt.