äsch.

det svårt att veta var man har sina känslor ibland
särskilt när allt är upp och ner
men jag vet nu, precis, och det gör ont.

idag började jag dagen med att ha ont i magen för att verkligheten ser ut som den gör
och för någonting som fortfarande inte utretts färdigt på sjukhuset
idag jobbade jag nästan ihjäl mej för att slippa känna
idag packade jag ner mina nödvändigaste saker i två väskor och satte mej i en bil och körde iväg trots att jag på vägen knappt såg någonting alls genom all dimmig ledsamhet
idag lämnade jag mina djur och någonting som jag tydligen behöver vara ifrån
idag insåg jag att det är ohållbart att stanna i någonting där förutsättningarna från början är fel
idag grät jag slut på alla mina tårar

ikväll letar jag efter en säng.

imorgon vet jag inte vad jag ska göra - jag är rädd att det bara är tomhet kvar.

________________________________________________

det är märkligt hur man lär sej av alla förbannade erfarenheter man samlar på sej

och det är samtidigt helt fantastiskt

jag jobbar ibland hemma hos en man som varit med om en olycka

när arbetsgivaren frågade mej om jag sett en stomi sa jag bara "ja".

sen var det inte mer med det.

när jag jobbade min första dag hos mannen ville han förklara vad det var, hur det skulle gå till, varför det var som det var - och det slutade istället med en förklaring av varför jag hade haft det likadant en period.

han verkade paff, uppriktigt förvånad, fast med ett leende på läpparna.

som om jag visste det han visste - som om vi visste samma sak och ändå inte.

det är märkligt hur händelser jag helst velat slippa har gjort mej till den jag är idag.

det är märkligt att det ibland är därför jag inte tycker om mej alls, och därför jag gillar mej då och då.

nästa projekt skulle kunna vara att släppa någon nära inpå livet - ett liv som jag själv valt att knappt leva för att jag inte riktigt orkat med alla vändningar - och tala om allt som är svårt för att eliminera det.

jag förstorar alla mina egna hinder i mitt eget huvud tills det är totalt omöjligt att dela det med någon annan

tills det inte finns en chans att gå runt eller igenom ett enda problem

för säkert tjugonde gången gick jag idag ifrån någonting som kunde ha blivit bra om jag bara hade klarat av det.

ibland önskar jag att jag hade klarat mer. ibland önskar jag att någon annan hade gjort det.
bland önskar jag fortfarande att jag slapp andas.

until we become something new

det svåraste hejdå-et någonsin.

för att det tagit så lång tid?

man ska inte dra ut på oundvikliga saker som gör ont och måste göras.

men man kanske måste bli redo.

jag är det.

ibland. det är det som gör det så svårt.

igår värkte det i hela mitt hjärta och hela min kropp och idag har jag träningsvärk i hela kroppen. av en helt annan anledning, men jag föredrar dagens smärta.

den går att låta bli att tänka på.

den går att göra något åt.

det finns en helt annan mening med den.

fade into me

rensning.

igår var det synd om mej - för allt
inte bara för att den dagen, som jag så innerligt hoppats skulle strykas ur kalendern, kom - utan för allt jag varit med om

sånthär skulle jag aldrig kunna prata med dej om.

solen sken idag. det var ljust. jag höll handen för ögonen och kisade så mycket jag kunde. jag har inte plats för så mycket ljus just nu.
ibland är det så. väldigt sällan är det så.

vi har inte så mycket gemensamt, du och jag.

idag tar huvudet över hela mej - och jag låter det göra det
idag tar tankarna över hela mej - och jag tror att det behövs

jag klarade allt galant igår, och inte nog med det - jag andades igenom alltihop - det är inte vanligt alls.

jag vet inte hur man lever på våren längre
våren för två år sedan började med magont och operation, meningslöshet och en kamp
hans leende räddade mej då, varje gång jag fick se det
förra våren kantades av väntan, besvikelse, förberedelse, operation och återhämtning
jag lät hans leende rädda mej även då

nu då? solen skiner, livet är vänt åt rätt håll, jorden snurrar som den ska igen
jag behöver inte räddas när våren kommer
och därför vet jag inte att jag ska bete mej
jag behöver inte hans leende framför mej
och därför finns det så mycket utrymme

"jag är tillbaks i gamla vanor
när du hörde av dig igen"
no shit.

ibland rycker det nervöst i hans vänstra ögonbryn när han pratar. det är skillnaden.

vad gör jag nu?
funderar. känner efter. minns. går ifrån. går framåt. minns. går bakåt. - vad ville du egentligen? stannar upp. reflekterar. tänker efter. uppmärksammar. - vad ville jag? och stänger av. och sedan - samma sak igen.
fortsättning följer - varenda gång
det tar aldrig slut

februari nummer 3

idag är det tomt precis överallt - ångesten tog över hela mej inatt.
ni vet så som den gjorde förr? när jag var rädd, när jag hade ont, när jag var arg?
inatt blev det så. jag grät, skakade och kunde knappt andas normalt.

nåja. jag somnade i alla fall vid fem. det var bra gjort av mej.

jag går runt som i en dimma.
jag vart nyss och lämnade blodprov på sjukhuset.
när jag går på det området och ser ett tiotal fönster som jag vet precis hur det ser ut innanför - då känns det i magen att jag varit där för ofta. minnena känns dessutom i varje liten vrå i kroppen - det gör liksom ont.
kommer det alltid göra ont?

ikväll kommer jag att göra någonting som får mej att få ont i magen.
men det är för att syftet är att det ska sluta göra ont helt sen.
vi får se hur det blir med det.

"I still believe in ignorance as my best defense"

en helt vanlig jävla dag.

jag har fullt med blod på mina fingrar - så går det när man är nervös och inte kan sluta pilla på nagelband och gamla sår.

det är vår i luften idag. imorse var det bara tio minus. inget kallt alls.

jag sitter där i en soffa och låtsas läsa en tidning som jag inte kan fokusera på
jag sitter där och känner hur solens strålar värmer min rygg
i väntrummet är det som om tiden stått still, det är fortfarande samma känsla i luften
det är vår där inne, sommar
för det var det ju sist?
det är läskigt också
det har det varit varje gång, det är i alla fall nästan det enda jag minns
"där har vi ju dig, det var längesedan nu!" säger den snälla fina damen i receptionen och ler
på sätt och vis har jag saknat hennes snällhet
på sätt och vis har jag varit överlycklig över att inte behöva se henne där
det spelar ingen roll att hon säger så
att det var längesedan nu
det kommer inte längre ifrån mej för det
det ligger här,
i väntrummets soffor,
på den kalla britsen i undersökningsrummet, under det bruna pappret
all ångest ligger nära till hands
särskilt om man känner att man inte behöver den och vill ha den
då hoppar den på en
det finns ingen som kan rädda mej här.

_________________________________________________

kirurgen frågar hur jag mår och jag berättar om smärta, om kramper, om trötthet, om smärtstillande
hon känner på magen och jag håller andan av smärta ibland
hon behöver kolla hur reservoaren ser ut - och jag tänker ett "visst" och säger "okej"
jag får ta min jacka med mej och gå till undersökningsrummet
väl där går det inte att andas
britsen, undersökningsgrejerna och allt runtomkring i det rummet kväver mej
jag måste sitta ner och verkligen fokusera för att dra in luft i lungorna, men det är inte luft som kommer in, det är ångest och minnen som tar över hela kroppen och det går inte att hålla tårarna borta
när kirurgen kommer förstår hon att jag behöver förbereda mej längre än två minuter för vissa saker
när kirurgen kommer tror hon att hon haft för bråttom
när kirurgen kommer inser jag att jag inte är stark
när kirurgen går har vi bestämt att jag ska förbereda mej i helgen och komma tillbaka på måndag
när kirurgen gått vinglar jag ut på parkeringen och tänker "jag kom undan, jag räddade mej själv" och kan därför fungera igen
på måndag tar jag paus från det här livet, men inte förrän då
jag skakar och vänder ansiktet mot solen för att kunna andas igen